HEDERSGÄST
Sara Azcárate föddes 1951 i Buenos Aires, med en kubansk mor och en far från León. Eftersom hennes far var en internationell affärsman levde hon ett resande liv som barn och bytte land och kultur flera gånger, utan att ana att detta skulle bli mönstret för hennes liv. Familjen flyttade från Buenos Aires till Rio 1960 och från Rio till Barcelona 1962, där hennes mors familj kom ifrån.
I Buenos Aires ansågs hon vara galicisk. I Rio de Janeiro vann hon med sitt utseende och kalladesmenhina. I Barcelona, där hon bor, betraktas hon som charnega. Ett nedsättande adjektiv som idag används om personer med katalanska och kastilianska föräldrar, när var och en kommer från ett annat land.
Och när hon besöker Madrid betraktas hon som katalanska. Men hon insisterar på att vara utlänning överallt, vilket gör att hon inte försvarar ett enda land, inte känner för någon flagga, inte kan dela sina barndomsminnen med någon.
I sitt mest långvariga yrke, som reklamtextförfattare, arbetar hon i Spanien, Italien och USA. Det är när hon skapar reklamkampanjer som hon upptäcker sin fallenhet för språket; ordet som skapar verklighet, bildpaletten, den ideala kortheten, verbets musikalitet.
saraazcarate@gmail.com
Sara Azcárate. Creatividad y Creación:
youtube.com/channel/UCWg2v0FY9ox-iZ_7tVJDqRg
sara-entreletras.blogspot.com
Jag blir när jag åter dyker upp
tio sårade järnstänger
i två knutna händer
ropade jag till mig cellen
Oförmögen till hat
förvirras jag av mina oljud
gyllene elefanter envisas med att
för mig peka ut märket på fotleden
Det var järnlänkar
som saknade gyroskopisk blick
misstagen i oxidationen
från det fasta till dess storm
Som en skeppsbruten bland andra
andas jag mot den andra sidan
ty i den gamla spegeln
bevarar kvicksilvret ingen bild
En jätte på jakt efter den krängande
kärleken en väg utan slut
magman av flöjtspelare likt en matta för mig
marscherar de och spelar där jag går, urholkad
Då och då en levande grymhet
som från vettet exploderar och
ur en smutsig melankoli kallar samman
hur dess röda huvud dränker förlossningen
Min tanke är en öken
en frusen stäpp, ett öppet hav
I min tanke är det kallt
och där är övertygelsen om att sakna skydd
Min tanke är avlägsen, lunarisk, tom
och jag vet inte vem som talar, vem som bebor
eller vem som tiger
För att få tänka flyr jag från min tanke och går
till en stimmig, rökig krog med talande maskiner
För övrigt vill min tanke begå självmord
och den håller för öronen och sliter sitt hår
och i dess klarhet slår sig en eller annan fågel ned
Jag är mina dödar glömska
Jag är min silade skugga
Mitt är det som skär och klyver
Jag är den frånvarande som har försvunnit
Jag flyter på möjligheternas hav
Jag är en berusad otålighet
På vingar av tomma ibisstorkar
Jag är avskedets hålighet
Som tömd på blod klamrar sig fast
Vid varje ögonblick under de ändlösa dagarna
Jag är oavbrutna hugg och slag
Jag är ett fragment av en foton
Hopsydd vid varje glipa
Talar okänt mumlande
Jag är ovisshetens kant
Övertygad om tam tam
Den allätande tankens spjut
Jag är blött språng löst hjärtslag
Vrål från våtmarker
Blott omkretsen, vem annars, ett sår
Är ett lik som inte helt och hållet ger sig av
Smärtans fantastiska små rötter
besöker överraskande kängor
Det förväntades inte så mycket av såret
dess trumvirvel och krypterade varning
Nu glider lavan
översvämmar biter tränger in och försvinner
Så lite förväntades av klagan
från den inuti brända kroppen
Efter ett lysande hugg
kommer njutningen i att känna ingenting
Att helt acceptera det vattendränkta och tomma
minnet av ärr av farväl
Klösandet smärtar när det raderar mig
blir till ihålig eterisk plansch
Det smärtar att vara ett brummande som vibrerar
av glänsande små rötter som värker
Tolkning: Manni Kössler & Emiliano Piñeyro
Illustrationer: Ana Maria Beaulieu: www.artmajeur.com/anabeaulieu