HEDERSGÄST
Carin Morin (1980) är i grunden statsvetare och har arbetat med internationell utveckling i över tio år. Sedan 2020 är hon även coach i personlig utveckling.
Hennes uppväxt i miljonprogrammets Jordbro utanför Stockholm har präglat – och berikat – henne genom hela livet. Som barn planerade hon att bli grävande journalist och producerade egna tidningar och fanzines om allt från djurens rätt till indiepop.
Carin debuterade 2021 med diktsamlingen Skiktet under botten. Den kom till efter ett relationsuppbrott men berör inte bara kärleken utan även andra mellanmänskliga relationer, ofta med ett klassperspektiv.
det hände i det ögonblick
vi tillät oss att agera i panik
ett svar på attacken från en kränkt man
på en hel nation
vi rustar upp
säkrar allianser
folket hejar på och
välkomnar spöklika monster in
i stockholms inlopp
det hände i det ögonblick
en ung pojke sköts till döds
av en annan ung pojke
på vägen där min
unga pojke brukar cykla
det hände i det ögonblick
fåglar föll till himlen
samtidigt som miljöpartiet
låg under riksdagsspärren
det hände i det ögonblick
jag utgick från
att en hög knall
var ett pistolskott
inte ett fyrverkeri
det händer om dagarna
när jag vill fly
men inte kan komma på vart
och världen kväver mig
vi – människorna –
kväver mig
jag behöver bort
mest från mig själv
bespara omgivningen min oro
bitterhet och det förlorade hoppet
det pyser ut ur mina porer
jag bidrar inte med något
jag behöver bespara mitt barn
vetskapen om att hans mamma denna vår
tappade hoppet
i tider av oro har jag dig
i tider av sorg, smärta
du håller mig
kräver att jag håller tillbaka
att jag lagar mat
spelar ballongfotboll
tittar på Ghibli med dig
väcker dig på morgonen
brer kaviar åt dig
sjunger din sång om kvällarna
är i ditt liv
mitt barn.
tider av oro
sorg
smärta
blir till tider av vardag
hemköp
sparkcykel
lilla aktuellt
med dig
när slutade det vara
du som behövde mig
och i stället blev
jag som behövde dig?
jag låter saker komma
i min väg
hindrar min klarsynthet
när jag vill vara i flow
bli ett med musiken
livet
störs jag i stället
av en omgivning som vill in
jämföra sig med mig
visa att den är bättre
eller trösta mig med att vara sämre
men alltid jämföra
den kallar mig
se hit, titta på oss
döm oss, rynka ögonbrynen åt oss
eller krymp i vår närvaro
var liten och gör oss större
vi kan väl bara finnas
i relation till varandra!
så jämför oss
var är medkänslan
med dessa trista varelser
varför ser jag inte längre
förbi och under
varför känner jag dem inte längre?
och varför låter jag deras små gestalter
skugga min syn?
varför kan jag inte längre se
hur höga himlarna är
varför talar inte träden till mig mer
varför känner jag mig inte som en
av många
av samma
och varför känner jag inte människorna?
