CUENCAS DE ANGUSTIA
Poesins mytiska uppgift är att göra tillvaron verklig, och Juan Carlos Piñeyro uppnår detta på ett synnerligen eget vis genom att låta bilder cirkulera likt varelser liggande i mitten av det tomma bladet, där naturen bildar sinnenas yttre form och förehavandet blir en jämbördig kamp med ordet. Varje dikt, lika kort som exakt, knyter samman det som händer med den mest lämpliga syntaxen för att uttrycka denna.
Irupé Cotrones utsökta bilder berättar samtidigt en annan historia som ändå är exakt densamma: rester av mänsklighet i tomma rum likt celler, insektsvingar som uråldriga kartor över uppfunna världar, naturen som piskar sig själv i sepiatoner. Själva formen för ödslighet i utkanten av språkets linjer. Och som av en tillfällighet får, i ett hörn, en upprorisk fjäril oss att bli varse antydningarna till liv i den yttersta änden av en gren.
FERNANDO BERMÚDEZ
DE FRÅN INGENSTANS
Fiskmåsar mot en kråka på den korta
Playa del Tanto.
Det finns inga fallna vingar,
inga flyktingar,
bara
högljudda rop och vi,
de från ingenstans,
oönskade
och misshagliga varelser
från gränserna som skapat oss.
Där borta,
parken upptagen av söndagsfamiljer,
vindbyarna
som skänker dofter av maj
och drömmar
som vägrar lämna mig.
Tolkning: Manni Kössler & Emiliano Piñeyro
EN OTRAS LLAMAS ARDO EN OTRAS SANGRES NAVEGO
(I EN ANNANS ELD BRINNER JAG I EN ANNANS BLOD SEGLAR JAG)
Denna diktsamlingen är en påminnelse om folkmordet som ursprungsbefolkningen och afrikanerna utsattes för efter att Columbus ”upptäckte Amerika” och ett erkännande av motståndet från de folk som idag kämpar för att bevara sin kultur och sin identitet.
För fem hundra år sedan intog Hernán Cortés tillsammans med äventyrare och allierade infödda Tenochtitlan, aztekernas huvudstad. Medeltidskrigarnas ambition och raseri förstörde staden som hade förvånat dem med sin skönhet.
Diktsamlingen är också avsett att vara ett varningstecken mot framstegen från försvararna av auktoritära system som sprider förnyade kejserliga längtan.
FRÄMLINGEN BLAND OSS
I otrygghetens famn, så lätt
att frukta utlänningen, den där
gåtfulla annanheten, omöjlig
att få grepp om, så lätt
att klandra den för allt ont, ropa
på lag och ordning, hänvisa
till våra principer
det allmännas bästa, så lätt
att avvisa de andra med vi kommer i första hand
och förneka den komplexa mångfalden
av vår instabila existens, så simpelt
att spekulera med rädslan, kräva
hårdare tag av de styrande, fördöma
på förhand och förråda
främlingen
som bor bland oss.
Tolkning: Emiliano Piñeyro
SJU SVARTA OLIVER
Sju svarta oliver och andra obotfärdigheter demaskerar ett samhälle som ”förlorar sin mänskliga tillhörighet” och förvandlar oss till oberörda vittnen inför det våld som utslagna och obemedlade dagligen utsätts för. Men istället för att låta sig distraheras av missmodet beväpnar sig det poetiska jagets röst med fragment för att smida ett motgift mot hatets och främlingsfientlighetens härolder.
Fernando Bermúdez
RÖTTER
Havet runt hörnet, planen där du lärde dig
spela fotboll, gatumarknaderna, lottoraderna,
kortspelet, grannarna, anspråkslösa människor
som promenerar i kvällningen med sin termos
och sin mate, baren där du släckte
den sista cigarretten…
De som drevs bort av hatet, de som begravdes
mellan Uruguay och Argentina,
de som återvände till de gamla
eukalyptusträdens doft, och de som än i dag
hör ropen från tidningspojken.
Allt och alla bär du med dig
Och ändå, om du hade rötter skulle de finnas
i den utstötte och den nödställde:
du har aldrig varit annat än en främling,
utan flagga och utan vapensköld.
UNDER ÖRVENDELS GLIMTAR
I denna fjärde utgåva av Hojas de Poesía har jag samlat ihop dikter från olika tider. Alla är skrivna i Norden och därmed under örvendels glimtar, dvs samma glimtar som under den sydliga morgonstjärnan – enligt en anglosaxisk tolkning av den skandinaviska mytologin.
Flera dikter återskapar vardagslivets händelser, de som ibland tas upp i dagstidningarnas rubriker men som oftast undviks i den officiella historieskrivningen. Liksom all poesi uttrycker denna en viss världsbild, och trots att dikterna inte gör anspråk på protester i sig är de inte heller neutrala inför den verklighet där de blev till. Därav undertiteln: Förorenad poesi.
NATTLIG PROMENAD
Att ha allt vi behöver,
drömma om det ständigt eftertraktade:
bilder som lyfter från mustascherna
eller hoppar fram bakom öronen, sovande
ord som vaknar
djupt nere i medvetandet.
Så gick du med mig på småtimmarna,
med just den sången som du sjöng
under min barndoms lekar, du
som för alltid tillhör minnets
landskap. Och jag såg mig själv
driva runt i medeltida gränder
i en stad mättad med främmande dofter,
och jag sa till mig själv:
jag lever, jag lever, medan jag berättade
för dig om allt jag har samlat:
ringduvans flykt, det dämpade fraset
från barren och båtarna vi byggde
av tallarnas bark.
Du kom ihåg de svarta fjärilarna
som i kvällningen besökte
det gamla eukalyptusträdet, och jag fick se
den största av dem alla och kände
den lätta doften av de blåaktigt gröna bladen.
Hortensiorna, akaciorna,
sandbanken och horisonten
fanns där, betraktade
från de okuvade dynerna.
I natt fick jag
allt jag behövde.
INNAN JAG MÖTER HENNES BLICK
De flesta dikterna i Innan jag möter hennes blick skrev jag först på kastilianska. Jag har sällan känt mig fri nog för att uttrycka mig utanför mitt eget modermåls bildspråk, men nu har jag ändå tagit mod till mig och själv överfört dessa dikter till det språk jag adopterat sedan många år. Här erbjuder jag dem i denna tvåspråkiga upplaga.
Om den poetiska rösten lyckas undvika skeppsbrott i färden till den andra stranden skulle denna diktsamling kanske kunna visa att det är fruktbart att bygga broar över språkliga avgrunder och kulturella skillnader.
I en tid där lögner upprepas tills de uppfattas som sanningar och vardagslivet belägras av dystopisk fiktion vill jag gärna tro att poesin – den poesi som inte viker undan för demagoger och despotiska makter – kan öppna ljus i de skuggor som hotar vid horisonten och förhoppningsvis sprida frön av empatisk klarhet.
Därför hoppas jag att de här lösa bladen, trots sina begränsningar, uppmuntrar till ett möte med det annorlunda andra.
LÄTT BLINKNING
I gryningens
kraftlösa ljus
upphäver
klippspetsen synranden,
uppenbarar
en kommande tids ögonblick
där tillsammans med henne
vandrar den jag varit
och den jag kommer att bli:
lätt blinkning
utspridd
i den öppna spiralen
av en delad existens.
OMAKA BRÅDDJUP
Juan Carlos Piñeyro kom till Sverige 1977. Exilens prövningar och främlingskap har han gestaltat i samtidsklassikern Den kluvna maskinen. I Omaka bråddjup har exiltemat inte försvunnit, men kompletterats.
Poeten manar fram pregnanta uruguayanska minnen av barndom och ungdom i ”en för alltid upplöst värld”. Han riktar också blicken mot sina aktuella svenska miljöer – Gotland och Västkusten bland annat – och laddar dem med klarsynen hos en som har lämnat idén om att hitta hem.
Ulf Eriksson
UNDER GRYNNORNAS GRÖNA
Under grynnornas gröna
hårsvall beviljade mig havets
tusenåriga hävning
ett ögonblicks rum
vilande i ormbunkar av sten.
Jag tog emot den
blott för att ge bort den,
till henne ensam, en
ring gjord av
det ännu varma stoftet
från stjärnorna.
DET RÄDDANDE ARKET
Det räddande arket vill skildra den livskris som en landsflyktig förstås upplever, men också vi som i vår egen miljö erfar den sköra trygghet som det nutida samhället förser oss med.
Trots isolering och främlingskap försöker diktjaget att leva sitt liv i en vardag där det kan vara möjlig att återerövra det oskrivna bladet och bokstav för bokstav bygga en räddningsbåt.
DET RÄDDANDE ARKET
Att vakna med ett brus i nacken, att bära det
till fönstret, gå med det ned för trappan,
promenera till tunnelbanan, utan att lyckas blidka det
komma in i klassrummet medan man biter
på ett äpple, känna vindbyar, dimmor,
den onåbara tomheten i anteckningsboken
och det ständiga bruset från ett hav
som håller dig vid ytan, fast horisonten
har svalt det gamla citrusträdet,
kvarteret, far, mor, bror
och din själs följeslagare.
ANDERNAS MINNE
Andernas minne är en vacker liten bok, en poetisk och kontrastrik berättelse om dåtid och nutid… Piñeyros engagemang smittar.
ULLA SILJERHOLM (BTJ)
VID DEN SOM TALAR
September: fukt och duggregn.
Lima sträcker ut sig, darrande
och ogenomskinlig tills solen
besegrar hinnan av smog
och damm och frigör de inkapslade
timmarna. Då fylls staden av liv
och färger, silhuetterna blir skarpare:
banker och kyrkor skiner,
invalider och febrila tiggare,
bostäder i ruiner. På gatorna
patrullerande militärpoliser:
vid varje steg den vassa profil
som förtrycker människans liv.
IRRFÄRDER
I sina dikter, som på ett okonstlat vis förenar yttre iakttagelser med inre begrundan, har han närmat sig den naturkänsla som som vi betraktar som så typisk för nordisk poesi.
LASSE SÖDERBERG (SDS)
Ett hav skiljer författaren från hans hemland. Ett hav som är mer än salt vatten, som är påminnelse och glömska, tystnad och talan, myt och mystik, som är delande och helande. Och vackert, som inget annat. Vacker och tankeväckande naturlyrik skrivs uppenbarligen fortfarande. Och distribueras på tvenne sidor Atlanten.
RIKARD HOLM (Ö Correspondenten
XXII
från ena änden av stranden till den andra
från ena änden av livet till den andra
spänning mellan två punkter, avstånd
mellan vardagliga händelser:
mina pulsslag mot kalkstenen
och delfinerna som dyker upp
bortom sandbanken, i en annan
ände av livet, i en annan
annorlunda punkt av vår tillvaro
DÄR INGA ÄNGLAR FINNS
Piñeyro har hela tiden skrivit minnesvärt både om begärets kalla rus och om ängslan i längtan efter kommunikation och kärlek. Nu genomkorsas ännu tydligare än förr viljan till närvaro av en intighetskänsla som bara gör rösten klarare.
En stilsträng konstlöshet och förlitan på det enskilda ordets bärkraft håller Piñeyros tilltal vid liv. Med små rörelser når han förbi de sanningar som kan formuleras entydigt. Formen och rösten hämtar från varandra kraften att beröra.
ULF ERIKSSON (GP)
X
i en kaskad av ljus på en igensnöad stig
genomsållas du av det förgängliga när
december vilande i sjön fångar upp
en gnista som tändes i barndomen
i en ström av bilder, utbredd
över dagens händelser, din blick
och bara ditt det dagliga valet att finnas till
klockan fyra på eftermiddagen, klockan fyra
och en sekund, på eftermiddagen
SCHIZOFONI
Schizofoni utgör den tredje delen av Den kluvna maskinen.
Att Den kluvna maskinen som avtecknar sig i bildtäta dikter med rötter i en latinamerikansk-spansk produktion, delvis är den splittrade exilmänniskans själ förefaller rätt uppenbart. Men Piñeyros poesi är ändå ingen redogörelse för ett yttre levnadsöde, knappt ens en skildring av en identifierbar individ inre utvecklingshistoria. Det ”du” som skymtar i dikterna har säkert lånat sina drag från författaren eller andra i mer eller mindre påtvingat exil, men det är också fråga om det främlingskap och den kluvenhet som vi alla har del i bara genom att leva i den värld vi lever. Vem skulle bättre kunna åskådliggöra sådant än en oroligt skarpögd poet, kluven mellan två kulturer?
TOM HEDLUND (SvD)
XVI
mot gränserna för det möjliga
i en medbrottslig blinkning förbereder sig
lite i taget din kropp: maning
till ett försynt leende i vinterns början
för vad om inte smärtan vore fågel
sönderslitandet törst
åtråns skälvning inte vore ljus
den oupphörliga bräckligheten
inte vore kärlekens och mötenas
därutanför stormiga tilldragelser
förgängliga tåg fångna
i klockornas dystra samspel,
förlustelser i det område
som oskulden berövats
där utanför hörs bara
den programmerade rytmen, embryot
till den verklighet som raserar drömmar
DEN KLUVNA MASKINEN
Den känslans förvirring och vibrerande smärtan, det tillbakahållna raseri som präglar hans dikter lämnar ingen oberörd.
OLAV WISTRÖM (Stockholms Tidningen)
Dikterna är mötesplatsen mellan jaget och dem han tvingats lämna bakom sig eller dem han delar landsflyktens måltider med. I den svenska snön tecknas minnena och drömmarna. Vintern kan knappast användas bättre.
MAGNUS RINGGREN (AB)
Det är en lågmäld poet vi möter, utan pretentioner på några blixtrande synteser eller allmänt gällande sanningar. Han skriver koncentrerat, förtroligt och bildfattigt men hyser för den skull inga tvivel på den poetiska ordets potential. Just samma Ord blir en hemvist för något genuint mänskligt mitt i barbariet, och den landsflyktige adlar det i god romantisk tradition till ett reservoar för minnet och till ett löfte om en framtid efter katastroferna och nederlagen.
ANDERS CULLHED (Expressen)
ORD TILL EN VÄN I FÄNGELSE
Klockan är sju på morgonen
den trettioförsta december 1978
och jag läser i tidningen
att människan är ett tropiskt djur
att hennes hud
vid tjugoåtta grader celcius
börjar kylas ner
och darra
och lida
och känna längtan efter beröring
att behöva vara med någon
eller i någon, menar jag
vilket djur borde jag vara
vilken underlig varelse
vilket lidande borde jag utstå
för att slippa längtan efter att tränga in i andra
trots tjugo grader kallt
i denna vita och profana
stad i skandinavien
jag har beslutat skriva till dig
just idag, innan jag kastar den gamla plågan
och den åldrande almanackan,
börjar jag utan att veta
vad början är, pratar jag
utan att veta vad det handlar om
för jag har förlorat förståndet eller håller på
att förlorat det och ibland som inatt
blir jag rädd för mina egna bilder
det vill säga
halv fyra på morgonen
var jag törstig
och mitt huvud förvandlades
till en stor öppen kran
en tredimensionell duk som bjöd mig
att gå in och glömma
att jag nästan lever i vanmakt
(även om jag inte är troende eller ortodox
lyder jag gamla moses’ bud
utom några till exempel det
som påbjuder att icke begära din nästas hustru)
jag säger detta så att du förstår
att mitt vansinne äger förstånd
att jag är nästan densamme men mycket annorlunda
att denna ”personage” som skriver till dig
har begått
upprepade mord på den man
du redan känt ett decennium
men trots dessa dödsfall
och fastän hjärtat brukar förvandlas
till en kokong av aska och stänger
fönstret i stället för att öppna dem
när luften blir kvävande,
så äger jag händerna munnen den rena tungan
nu snöar det
och fåglarna leker i snön
jag är ensam och dricker
den andra kannan maté
klockan nio på morgonen
denna stockholmska söndag
i natt skall jag var med susy
med laura och med alicia
med emiliano och med dig
där borta,
i ”Frihet” min vän.
