HEDERSGÄST

I mörkret av denna årstid
och geografi,
när jorden vilar
och vi fortsätter med våra ansträngningar
för små petitesser
finns inte trädgårdens tröst,
inte heller gravstenarnas
eller solens
som stundvis kan synas mellan molnen.
Det är enbart minnena i ljudet
från tövädrets droppar,
synen av lätta segelbåtar målade från en höjd,
medvetenheten att blommorna jag hjälpte till
att gro, just nu bara är sovande.
Den här är min plats
min lilla värld
som har tappat sin kurs
för stunden.

Berggrunden visar sig
bland de blommorna jag föreställer mig
återkommer till våren.
Visheten den besitter
väntar bara en stund
så att vi inte ska lämnas i glömskan
av dagsmejans droppar som faller från taket
med vinden som takt.
Berggrunden under min trädgård
minns,
den går aldrig vilse,
den räknar varje steg,
och i det rätta ögonblicket
skickar den upp sitt ljus

i min trädgård.
Det är inte solen,
utan bergstenen i kontakt med min fot
som skapar miraklet.
Den låter oss återvända till vägen,
         vi ofta drömmer om,
                  som tar oss tillbaka uppför slänten.

till H.Murakami

Timmarna har avstannat utan tecken på sin gång.
Knappt i trädet ut på gården kanske,
lämnar dem något spår.
Timmarna passerar hopklämda likt ett fiskstim
från vilket vi känner igen bara massan i dess rörelse
Timmarna lämnar ingen tid för att slutföra drömmar
endast små signaler på trädet
som inte hjälper mig att vakna i natt.
Solen har distraheras med en lek bortom havet,
ge inte åt den skulden. Den är upptagen
med att plocka allt skammen som spridits ut
åt de fyra väderstrecken
och förväxlats sig med måne
i kylan som skakar, bakom portalen
foton från familjealbumet.
Där av detta vakande tillstånd eller delirium
avsmaken i det väsande andetagens
spasmer.
Möjligen lämnar tiden avtrycket på trädet
som långsamt låter sina blad falla.
Men stimmet är inte en formlös massa,
och en ensam fisk har ingen egen rytm.
Kobjällrorna som fängslade deras gälar
skapades redan innan födelsen.
En dag kommer vi räkna timmarna
till rytmen av årornas slog över högvatten
i ett försök att bli av med bjällrorna
magilösa vid mittnatten
när vi, omfamnade till berggrundens hjärtslag,
låter våra kroppar flämtande falla
in i mörkret, i tacksamhet till solen.

Det finns stunder av skärpa och klarhet.
Likt iskristallerna som pryder skogen
hängandes i solen efter ett snöfall.
Ögonen bländas utav regnbågsskimret,
hindrar och hägrar att tyda det som finns bortom den.
Men huden har aldrig lämnat plats
åt tindrande prismor som smälter i skenet från solen.
Hyn lagrar föraningar mellan sängkläderna,
den nöts ut vid beröring, krymper, utvidgas,
kartritare som vet solens position
och samlever med vidundren som ligger

i bakhåll i kartornas utkanter,
beväpnade med tentakler och en högtidlig ensamhet.
Kartorna korrigeras innan gryningen
Det finns stunder
         då vi tror oss se alltet
                  med enorm klarhet.