Jag föddes i Castro, Chiloé, Chile i 1953. Där tillbringade jag barndomen och tonårstiden. Från 1975 bor jag i Stockholm, Sverige. Jag är Förskolelärare från 1980 och har jobbat på förskolan fram tills nyligen då jag gick i pension. Jag har skrivit ”så länge jag minns” mest poesi. Mina dikter finns med i olika tidskrifter och i två diktsamlingar: Despoblada y sus sombras, Salto Mortal, 1993 Mitos íntimos, Farolito Rojo, 2019.
Översättare till dikterna är Ulises ”STOR” Infante Azócar.
Hon rådslår med sig själv om att låta hänga upp skjortan ren och vit åt nattens dagg eller stjäla scenen från en gammal film, låta vinden flaga den röda fläcken i solens ljus så grannarna kunde förstå och förlåta. Inget av det där hände. Hon lade, tills vidare, all sin tid på att uppmärksamma den gyllene grodan och dess gift.
Mares del Norte, Ana María Beaulieu, 2005, Técnicas mixtas sobre papel hecho a mano, 23cm x 84cm
I mörkret av denna årstid och geografi, när jorden vilar och vi fortsätter med våra ansträngningar för små petitesser finns inte trädgårdens tröst, inte heller gravstenarnas eller solens som stundvis kan synas mellan molnen. Det är enbart minnena i ljudet från tövädrets droppar, synen av lätta segelbåtar målade från en höjd, medvetenheten att blommorna jag hjälpte till att gro, just nu bara är sovande. Den här är min plats min lilla värld som har tappat sin kurs för stunden.
Berggrunden visar sig bland de blommorna jag föreställer mig återkommer till våren. Visheten den besitter väntar bara en stund så att vi inte ska lämnas i glömskan av dagsmejans droppar som faller från taket med vinden som takt. Berggrunden under min trädgård minns, den går aldrig vilse, den räknar varje steg, och i det rätta ögonblicket skickar den upp sitt ljus
i min trädgård. Det är inte solen, utan bergstenen i kontakt med min fot som skapar miraklet. Den låter oss återvända till vägen, vi ofta drömmer om, som tar oss tillbaka uppför slänten.
Sombras, Ana María Beaulieu, 2019, Tinta china, carboncillo, lápiz sobre papel de la Índia hecho a mano, 55cm x 78cm
till H.Murakami
Timmarna har avstannat utan tecken på sin gång. Knappt i trädet ut på gården kanske, lämnar dem något spår. Timmarna passerar hopklämda likt ett fiskstim från vilket vi känner igen bara massan i dess rörelse Timmarna lämnar ingen tid för att slutföra drömmar endast små signaler på trädet som inte hjälper mig att vakna i natt. Solen har distraheras med en lek bortom havet, ge inte åt den skulden. Den är upptagen med att plocka allt skammen som spridits ut åt de fyra väderstrecken och förväxlats sig med måne i kylan som skakar, bakom portalen foton från familjealbumet. Där av detta vakande tillstånd eller delirium avsmaken i det väsande andetagens spasmer. Möjligen lämnar tiden avtrycket på trädet som långsamt låter sina blad falla. Men stimmet är inte en formlös massa, och en ensam fisk har ingen egen rytm. Kobjällrorna som fängslade deras gälar skapades redan innan födelsen. En dag kommer vi räkna timmarna till rytmen av årornas slog över högvatten i ett försök att bli av med bjällrorna magilösa vid mittnatten när vi, omfamnade till berggrundens hjärtslag, låter våra kroppar flämtande falla in i mörkret, i tacksamhet till solen.
Transitando por la vida, Ana María Beaulieu, 2020, Técnicas mixtas y collage sobre tela/bastidor, 50cm x 40cm
Det finns stunder av skärpa och klarhet. Likt iskristallerna som pryder skogen hängandes i solen efter ett snöfall. Ögonen bländas utav regnbågsskimret, hindrar och hägrar att tyda det som finns bortom den. Men huden har aldrig lämnat plats åt tindrande prismor som smälter i skenet från solen. Hyn lagrar föraningar mellan sängkläderna, den nöts ut vid beröring, krymper, utvidgas, kartritare som vet solens position och samlever med vidundren som ligger
i bakhåll i kartornas utkanter, beväpnade med tentakler och en högtidlig ensamhet. Kartorna korrigeras innan gryningen Det finns stunder då vi tror oss se alltet med enorm klarhet.
Blau i negre, Ana María Beaulieu, 1996, Técnicas mixtas y collage sobre tela/bastidor, 36cm x 71cm
