Född i Uruguay, Montevideo, 1948. Är mor till tre barn och har fyra barnbarn. Levde, studerade och arbetade i mitt ursprungsland fram till 1972, då jag gav mig av till Chile. Kom som politisk flykting till Sverige efter den chilenska militärkuppen och bodde i Stockholm till december 1985, då jag återvände till Uruguay efter landets demokratiska öppning. Också under mina tolv år i Sverige ägnade jag mig åt studier och arbete.
Jag är jordbruksexpert, har avlagt sjuksköterskeexamen, är tekniker inom psykomotorisk rehabilitering och utbildad i Somatic Experiencing ®, en metod som rör behandling av de sviter som trauman lämnar i våra liv och som påverkar livskvaliteten i nuet.
Sedan återkomsten till Uruguay har jag arbetat med vård av människor med beroende av sinnesförändrande droger och som föreläsare inom områdena mental hälsa och psykomotorik, såväl inom den offentliga som den privata sektorn.
Redan i barndomen började jag skriva, i första hand poesi; prosa har jag börjat ägna mig åt först på senare år. Jag har deltagit aktivt i skrivarkurser, i workshops om litteratur och berättelser, och blivit publicerad ett antal gånger i tidskrifter och dagstidningar, både yrkesmässiga och litterära, och jag har fått en diktbok utgiven, Tiempo de monstruos, 1991 (Vidundrens tid). Inom kort ska min prosabok La silla azul: entre exilios y desexilios(Den blåa stolen: mellan exiler och hemkomster) publiceras.
För närvarande (efter pensioneringen) är jag fortsatt aktiv inom mentalhälsovården och försvar av psykiskt lidande människors rättigheter, i olika grupper på området.
Mitt skrivande har varit och är en återspegling av mitt personliga, känslomässiga, sociala och politiska engagemang; jag har försökt och fortsätter försöka att aldrig hålla mig undan det dagliga och vardagliga skeendet, dess historiska utveckling och dess ställningstaganden vad gäller kärlek, rättvisa, kultur, natur och de valmöjligheter vi där har, aldrig långt från den humana tillblivelsen hos våra folk och hos oss själva.
Vintern väver av kylan ett varmt innanmäte när det finns ett hem och skydd av mat kläder och väggar är möjligt Men den vintern där plåt och papp tar över och leran aldrig torkar där skon är trasig eller inte finns där hunden ibland verkar vara den enda som inte är ledsen och de lidande kropparna kantrar över mot vreden eller sorgen just där är vintern ett iskallt straff som slukar livet och dödar hoppet.
juli 2007
Espiral I, Aurora Gasull, 2020, Still of the film Espiral I, with music by Cristina Vilallonga
Jag behöver känna din hand längs min rygg och hur våra kroppars djup njuter genom huden
Jag behöver din mun i tystnaden tät som lera och som formar våra gester samstämmigt
Ibland gör mina celler uppror och jämrar sig övergivna min kropp saknar det den var med dig och begråter utan skam denna frånvaro av dofter och smaker av sinnen utmattade efter allt samtyckt tumult Det är då som de oblygt förklarar sig behöva din hand längs min rygg.
juli 2016
Espiral II, Aurora Gasull, 2020, Still of the film Espiral II, with music by Cristina Vilallonga
Min stam finns den kretsar runt i min almanacka ler från fotografier hörs i telefonen skriver på internet delar mina utrymmen och mina drömmar den har ont i min smärta har roligt i mitt skratt Den har inte bara en kontinent ändå är båda närvarande här och där Min stam finns några lever inte längre dagens liv men de formar mitt liv av hågkomster de pratar i minnena … och i vardagen barn vänner kamrater helare av kroppen och själen som vi utgör tillhörighetens undanskymda stolthet i detta att vi tillhör valet av oss sorgsna eller glada fria flocken ett vi som älskar oss trots håglöshetens prövning Min stam finns och den förklarar sig evig.
april 2002
Espiral II, Aurora Gasull, 2020, Still of the film Espiral II, with music by Cristina Vilallonga
Och i stenen såg jag mig som sten till sist ett litet stycke historia och för mig en rullande sång en hög kustklippa en kulle ett berg granit kvarts ljus seklers salt och stycken av galaxer
Och i stenen såg jag mig drivande i fårorna kosan styrd mot vindar och vatten I människans hand mur fängelse grund torn hus levande pilspets och säker död
Och i stenen såg jag mig färg struktur form en liten kiselsten med historia på väg mot Anderna sten till sist.
oktober 1999
Espiral II, Aurora Gasull, 2020, Still of the film Espiral II, with music by Cristina Vilallonga
Som sjöfarare föddes vi de första färderna inre och livmoderliga höll festen på det där mänskliga skeppet
Farvatten och vågor som förmår erövra oss bevakar svartsjukt takten och rytmen som gungar träet och gör det ädlare
Våra liv buktande barkasser gondoljärsånger fattiga fiskares båtar som uthärdar bistra tider och genomlider skeppsbrott i ett smatter av segel i ett dunkande från åror eller starka motorer och sätter kurs mot framgångar och katastrofer för att skapa återkomster till sina hamnar
2004 (19.1.2005)
Espiral III, Aurora Gasull, 2020, Still of the film Espiral III, with music by Cristina Vilallonga
Vi använder inte cookies, men vi tillhandahåller information som kan vara av intresse för dig. Du kan komma åt sekretesspolicyn och det juridiska meddelandet i länkarna längst ner på sidan.FortsätterNoPolítica de privacidad
