Hej.
I denna vår tid av ondskefulla och skrämmande handlingar som rättfärdigas av ”heliga” texter välsignade av vapenindustrin, kan jag inte låta bli att dra mig till minnes orden som avslutar Retrotopia, Zygmunt Baumans postuma verk:

Även om det är nästan omöjligt att se ljuset i slutet av tunneln, uppmuntras jag av den strimma hopp som ursprungsbefolkningarnas outtröttliga motstånd ger när de fattar varandras händer i kampen för allas och allting liv. Jag uppmuntras också av leenden från de barn som möter mig på mina promenader, jag uppmuntras av Mikael Wiehes En sång till modet som sjungs av alla som vågar tro på en morgondag trots att natten är så lång och jag uppmuntras av den argentinska poeten Eladia Blázquez (1931–2005) när hon uppmanar oss Att hedra livet, för hur kan vi förtjäna det om vi tiger och accepterar alla dessa massakrer som upprepas dag efter dag?

Vi undsätts och uppmuntras också av rösterna från poeter som öppnar sig för Den Andra, i detta fall Sara Azcárate, som bjuder in oss till ett äventyr där vi får utforska tankens iskalla regioner, tolka okända viskningar och blotta orsaken till lidandet i vibrerande rötter av ångest. Som hon själv sagt, har hennes dikter inte skapats i tron på ett förlovat land. Hennes poesi är ett spel i språkets mellanrum, men ett spel som – i samhällen besatta av att förverkliga det latinska ordspråket Människan är människans varg – öppnar sig mot annanheten och utan bitterhet visar oss den ångestfyllda inre kampen hos en människa. De fyra dikterna som vi publicerar i HEDERSGÄSTER är hämtade från hennes bok Mutandis och illustrerade av Ana María Beaulieu.

I OUTGIVET hittar ni tre egna dikter ur min anteckningsbok Vid Baltlanticos kust. I BLANDAT hittar ni länken till mitt deltagande i Conversatorio América – Abya Yala med mitt föredrag Actualidad del discurso colonialista samt foton från presentationer och uppläsningar på bokmässan i Barcelona, på Casa del Uruguay i Barcelona och på Kafé 44 i Stockholm.