UPPHOV OCH MOTIV TILL POESIBLADEN

Motiven till att jag satte igång med detta förlagsäventyr är flera och upphoven många, men den tändande gnistan var utan tvivel mitt möte med en grupp asylsökande i början av 2017. De var afghaner som hade flytt från kriget och nu befann sig i ett slags limbo, halvt förvisade till Stockholms utkanter där de i över ett år inväntat svar från Migrationsverket om sina uppehållstillstånd. Så privilegierade vi kunde känna oss, vi som från första dagen av vår ankomst till Sverige på den tiden, accepterades som flyktingar även om vi inte varit med om bombanfall eller massakrer eller sett våra hemstäder jämnas med marken!

Efter ett av mina veckomöten med de asylsökande, började jag gå igenom anteckningsböckerna där jag hade skrivit om de första intrycken av min egen upplevelse av samhället som tagit emot mig. På så sätt blev jag varse att den livskris som drabbade mig på den tiden var mycket lik den hos dagens afghaner, trots våra olika erfarenheter: min starka känsla av att ha förlorat allt och ha blivit en främling som ingenting förstod av det som fanns omkring mig.

Av dessa sidor, som jag alltså skrev i slutet av 70-talet, satte jag ihop Det räddande arket. Men vilket förlag kunde i våra tider tänkas ge ut poesi som söker ge en bild av den komplexa verkligheten för en nyanländ? Det handlade inte enbart om att bespara mig själv frustrationer när jag beslöt mig för att starta Hojas de Poesía (Poesibladen). Jag gjorde det utifrån ett trängande behov av att med min räddningsbåt bidra till försvaret av de asylsökande, men också för att öppna en dörr och släppa ut dikterna som funnits inspärrade i mina anteckningsböcker. Ur denna farkost kom också mina Omaka bråddjup att födas, liksom mina personliga erfarenheter Innan (och, framför allt, efter att) jag möter hennes blick, liksom försöket att blotta den förhärskande narcissismen Under Örvendels glimtar. JCP, September 2020. Övers Manni Kössler