HEDERSGÄST


foto: Ami Wachtmeister

Biografier är en ogin genre: det vi egentligen vill veta om huvudpersonen saknas för det mesta och alltsammans löses oftast i slutänden upp i ytliga detaljer och hypoteser. Hur som helst kan jag nämna att jag är född i Buenos Aires 1962 i mellandagarna, vilket sannolikt förstörde helgerna för min mor det året och för alltid gav mina födelsedagar en offentlig, social, underton. Att Carlos Menem längre fram utfärdade straffrihet för de argentinska militärerna och folkmördarna just den dagen gjorde förstås saker och ting avsevärt mycket värre, men jag har trots det inte förmått avstå från att fira minnet av min riktiga primära scen med en ceremoniell skål. Jag går till gymmet med ojämna mellanrum, förälskade mig för alltid 1994 och försöker som far att inte tappa sonens perspektiv.

Av någon anledning, jag vill gärna tro att det var en litterär sådan, tilldelades jag Premio Julio Cortázar i Argentina 1994, och Premio Juan Rulfo i Paris 1997.

Jag är ursinnigt enspråkig när jag skriver skönlitteratur, är övertygad om att man bara utifrån sitt modersmål kan skapa ett litterärt språk. Undantagen, som klichéerna, finns där för att bekräfta regeln. Och en fras från uruguayaren Leo Maslíah som förefaller mig central när det kommer till att analysera all exil och alla avsked: Glöm inte att om du lämnar allt bakom dig har du intet framför dig.

Tolkning: Manni Kössler

Den är nog formad av ihärdighet, stenens inre ursprungliga struktur
det som anger själva betingelsen för dess hårdhet
dess starka sätt att finnas till
motståndet den bjuder sin betraktares blick, så den inte blandar sig i dess innersta väsen
precisionen med vilken den upprättar sin gräns
sättet att vidhålla sitt yttre också i mörkrets andnöd när tingen mot sin egen vilja suddas ut

Likväl kuvar lagen stundtals dess horisont

Utan tvivel är musiken stenens egen inre röst
arkitekturen endast skolning i dess symfoniska betingelse
(det är inte en slump att luften lär sig susa när den pressar samman tingens sidor som en övning i vindlära)
Stenen uppfinner sitt eget ljudmaskineri
det är ingen tillfällighet
att kyrkorna förundrar med sin härkomst från gregoriansk sång
eller viljan att nå höga C som uppenbarar sig i vissa byggnader
eller folksångsgestalten i de fattigas hus
eller att Holmbergs ruiner ger detta intryck av protestrop

Är då inte den rullande stenen ett av dess tillstånd?

Det går inte att ursäkta vår besatthet av snäckan och dess kalkhaltiga rest
ljudet hörs bara för att stenen förbarmar sig över det sköra ämnet som bebor den
i stället borde vi uppmärksamma all dess mekanik
lägga örat tätt mot varje sten
exempelvis mot väggarna fyllda med ömma ord, rika och svällande av hemligheters låga röster
(eller känner vi kanske inte till att väggarna har öron?)
lägga örat mot varenda sak som undantagslöst är sten på väg i metamorfos
blyet stenen själv tyngd av sorger
guldet de vises sten
elden en tunn lava med fallenhet för höjder
vad annat är en grässlätt än en djup brist på stenens väsen?
är kanske inte havet en flytande medvetenhet om sin botten av sten?

Tolkning: Manni Kössler

Och varför skulle de inte döda dig
Fernando, varför inte dig,
som har gjort
hemskare saker än någon av de andra?

Varför inte dig när de till exempel
dödade Romero
med strupcancer,
när hans enda brott var att fortsätta röka
de där cigarretterna som de själva uppfann
med enda syftet att sälja mer tobak?
Och du som trodde att den hesa rösten var mystik och mannamod
och i själva verket var den ett dödsstraff.

Varför inte dig när
för att nämna ett fall
också din far
mördades av cancer
och de fick honom att lida så till den gräns
att hans anhöriga
spekulerade högt om nästan alla hans kroppsdelar
och i det ögonblick han gav sig av
i en fruktansvärd uppkastning av själen
de talade om honom som om han inte var där?
Du som trodde att det var så döden såg ut
men det var tortyr.

De kommer att döda dig också
och du ska se att det sker snart.

Varför inte dig
när de med ett pennstreck
gör sig av med människor i hundratal
och etiketterar det hela som en flygolycka
eller ett vulkanutbrott
eller helt enkelt en tragisk händelse?

Visst trodde du förr på slumpens kedjor.
Må ingen längre hålla dig ovetande om mordet på oskyldiga.
Och må de döda dig
som har gjort hemskare saker än de andra.

Och så
José Luis
som de dödar med aids
och dessutom säger de åt honom inte ange
sin mördare.
De tvingar honom till tystnad vilket är det tarvligaste
de kunnat göra,
och de gör det

Han trodde på att le mot allt och alla
och det är ett tillräckligt grovt brott
vad det verkar.

Det är som att livslusten försvinner av all död.
Det här jävla livet som behöver en hel rad poeter
för att övertyga oss om
sin skönhet.
Jag skulle behöva en till död som nödfallsmedel
för att dö en gång till och se mig dö den första gången.

På Alberto Mizraje
stack de en skalpell i hjärtat
och sedan sa de till de sörjande att det inte fanns något att göra,
som om någon alls kunde överleva en sådan kränkning.
Dina ögon började brinna
av gråtens lågor
och du hade svårt att andas
säker på att de hade stulit din luft
så långt kan de gå.

Efter det handlade det om några skovlar jord
för att dölja brottet
och förfasa sig i en salong framför en hel flock av vittnen
för att på så sätt undslippa alla misstankar

Tolkning: Manni Kössler

Två statyer älskar med varandra på den näst översta bokhyllan
Precis ovanför Edgar Allan Poes samlade verk
Jag betraktar dem uppslukat i vår gemensamma förstening
och jag ger dem motvilligt ett ögonblicks avskildhet på två anständiga meters avstånd
Jag vill verkligen ställa ett par viktiga frågor till dem
Till exempel på vilken bar vilket kafé i vilken situation i vilken parentes
som en staty genast och direkt och för alltid kan träffa en annan
och ta henne i famnen på det sättet
och bjuda in henne till den delade träskivan
På vilken bar i vilken situation i vilket kaos
beslutar de sig för att älska med varandra tills världens undergång skiljer dem åt
som om det inte fanns någon annan möjlig sysselsättning
Jag slår mig ner öppnar en bok och ger dem den tid de behöver
för att återgå till det normala klä på sig prata om något
se på teve blekna bort
För att hon eller han ska dra igång ett gräl och han anklaga henne för samma gamla brister och hon ha dessa brister
För att hon ska lämna honom eller behandla honom illa eller stå ut med allt ändå
För att han ska bete sig som han aldrig trott att han skulle
Jag läser en sida till och ännu en
Och lyfter blicken och precis ovanför
Poes samlade verk
fortsätter två statyer att älska med varandra

Tolkning: Manni Kössler

Aurora Gasull