OM PUBLICERADE BÖCKER OCH ESSÄER
Första versionen av denna bok kom ut 1983. Många har frågat mig om titeln, som faktiskt är följden av något jag var med om tio år tidigare, i Buenos Aires. När jag stod i ett gathörn i väntan på grönt ljus för att korsa Avenida Córdoba, fick jag syn på några människor som låg på knä, satt på huk, stod nedböjda, och tittade in genom gallret till en kloak. Jag kunde inte motstå frestelsen att gå dit. Det jag fick se väckte min fasa. Utifrån synen som mötte mig skrev jag en dikt som, på sätt och vis, förklarar bokens titel. Men av någon egendomlig anledning kom dikten bort under produktionen av boken, och återfanns först 1986, i Montevideo.
Ett mycket litet barns döda kropp
som svävar
på barbariets
ohyggliga pendel
en bild
som fortfarande väcker skräck
så att när jag blåser nytt liv i den
mister jag törsten
över avgrunder
där tyngdkraftens lagar
inte existerar
och jag är en maskin underkastad
fysiska fenomen,
en blind biprodukt
med ett minne av röster
trasig
urledvriden
kluven,
en maskin som sjunger
och andas
När det hade gått tjugo år sedan den första utgåvan, samlade förlaget Nordan de tre delarna till en volym med titeln La máquina escindida/Den kluvna maskinen. Jag tog tillfället i akt att rätta fel och lägga till ett antal outgivna dikter som jag skrivit under min andra nordiska vinter, när jag fortfarande studerade svenska i en förort till Stockholm. Dikten ”Regreso a noviembre”, vilken återges vid presentationen av den här boken, tillhör dessa.
Dikterna som återfinns i denna bok skrev jag i Stockholm i början av nittiotalet, förutom några, däribland den som gett boken dess titel, som skrevs i Göteborg under sömnlösa nätter. Det finns fler undantag, t ex en dikt från slutet av sjuttiotalet som jag inte tagit med i tidigare samlingar. Den skildrar ett möte med en person som vi i Uruguay skulle kalla för en försupen fattiglapp:
En man har satt sig mitt emot mig,
den ryska kvinnan jag pratar med säger:
Usch, jag orkar inte! och reser sig och går,
och jag hör andra göra detsamma:
hela tunnelbanevagnen flyttar sig
när han slår sig ner med sina härskna lukter,
urin sedan urminnes tider, sprit
som röjer en resa utan återvändo.
Jag sitter kvar, säger jag till
ryskans rygg, och jag stannar
för att se honom, stannar av nyfikenhet,
jag stannar oavsett ryskan
och kanske trots alla andra,
jag stannar på pin kiv, för att jag inte förstår,
för att mina nervceller är tröga
eller möjligen närsynta, jag stannar
i det sura moln som omger honom
stannar för att i hans blick få syn
på ett tecken där jag kan känna igen mig,
stannar och minns när jag stank som han
och såg ut som en trasa,
men det är klart, tortyren låter mig gå fri
och jag kan rentav låta mig ses som en hjälte,
och sluta näsan, munnen och ögonen
för att slippa se honom, för att slippa se mig,
här, i hans Stockholm, i en värld
som inte längre är vår.
Det är ingen överdrift att påstå att bland det jag saknade mest under mina första år i den svenska huvudstaden var att ströva i sanden längs havet och betrakta horisonten. Tack vare en kär familj av vänner fick jag i början av åttiotalet återse landskapet från min barndom, på Gotland. Därav den serie texter jag fyllde anteckningsböcker med under många besök på den vackra ön. Till slut beslöt jag mig för att samla en del av allt jag skrivit i skuggan från raukar och ge ut dikterna i Andanzas /Irrfärder.
Under en resa i Peru och Bolivia skrev jag de dikter jag samlat, först i Vertientes, och senare i Memoria de los Andes. Jag tog upp ämnet på nytt, sporrad av den spridning som de koloniala systemens nostalgiker fått på iberiska halvön vad gäller Spaniens föregivet civiliserande påverkan i ”Nya världen”, samt den omfattande förnekelsen av folkmordet på Amerikas ursprungsbefolkning.
Det kanske hemskaste i allt detta är att intellektuella som Mario Varas Llosa och Fernando Savater, samt politiker som Felipe González och José María Aznar, lierar sig med Alejo Vidal Quadras, grundaren av det högerextrema partiet Vox, när de entusiastiskt höjer författaren av Imperiofobia till skyarna.
I slutet av 1980-talet skrev jag in mig på institutionen för litteratur vid Stockholms universitet och, lite längre fram, vid institutionen för spanska och portugisiska där jag så småningom försvarade min doktorsavhandling, Ficcionalidad & ideología en trece relatos de Jorge Luís Borges (2000). Det har flera gånger hänt att jag fått frågan om hur det kom sig att jag valde en argentinsk författare istället för, exempelvis, en från Uruguay. Anledningen är enkel: jag valde Borges eftersom min främsta avsikt var att studera en latinamerikansk författare med relation till den nordiska världen. Och vem uppfyllde bättre det kriteriet än Borges?
Borges var den som introducerade de isländska sagorna och den svenske teologen och visionären Emanuel Swedenborgs verk i den spanskspråkiga världen. Den som är intresserad kan till exempel titta på ett par essäer jag har skrivit på temat: ”La introducción de J. L. Borges en Suecia y la huella escandinava en su obra”, i Moderna Språk, vol 93:1. Rydaholm; ”La presencia de Swedenborg en la obra de Borges”, i Dactalys, Tidskrift för litteratur, kultur och lingvistik, University of Texas, Austin. Nr XIX; ”La degradación de Swedenborg en el discurso borgeano” (https://letralia.com/ed_let/borges/ensayo/pineyro.htm); liksom en essä på svenska: ”När Syd och Nord möts i Jorge Luis Borges författarskap”, i G. Ransbo (red.) Saga och Sanning. Berättandets konst och berättelsens budskap. Uppsala universitet (http://www.divaportal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:43140).
Min avhandling tog emellertid en annan riktning. I avsikten att utforska förhållandet mellan litterär diskurs och ideologi, föresatte jag mig att analysera framställningen av tre gestalter i den borgesianska fiktionen: kvinnan, förrädaren och hjälten.
Som bekant riktade den argentinske berättaren in sig på det estetiska koncept som postulerar konstens autonomi, se t ex mina essäer ”La crisis de la ética modernista en Jorge Luis Borges”, hos Juan Wilhelmi (red.) Etica y literatura en el pensamiento hispánico. Heterogénesis. Lund (http://www.divaportal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:43149); eller på norska, ”Estetikk, etikk og ideologi i Borges ’nordiske horisont”. Agora. Journal för metafysisk spekulasjon, nr 4. H. Aschehoug & Co. Oslo (https://www.idunn.no/agora/2010/04/estetikk_etikk_og_ideologi_i_borges_nordiske_horisont).
Men trots deras konsekventa försvar av litteraturens estetiska specificitet, ger Borges berättelser uttryck för en ideologisk förorening när hjälten i dem förnedras och förrädaren räddas eller när den kvinnliga gestalten har funktioner förknippade med negativa principer; se t ex mina essäer ”El bien y el mal en el discurso narrativo de Jorge Luis Borges”, i Moderna Språk vol. 90:2. Rydaholm; ”El rescate del traidor en ’La forma de la espada’”, i Studia Neophilologica. Vol. 70:2. Uppsala (https://es.scribd.com/document/351508243/Juan-Carlos-Pineyro); ”Homosociabilidad y femicidio en ’La intrusa’, av Jorge Luis Borges, samlat i Antología de textos y aproximaciones analíticas al texto literario. Studentlitteratur. Lund; ”La femineidad representada en ’Tlön, Uqba, Orbis Tertius’ de J. L Borges”, i Mujeres en poder de la palabra. Red HAINA. Instituto Iberoamericano. Göteborgs universitet.
Litteraturen och författarens engagemang har alltid utgjort ett kontroversiellt ämne. För min del anser jag att författaren, vare sig hen vill eller inte, alltid engagerar sig (även om det inte sker i sartreansk mening). Det har jag exempelvis försökt påvisa i ”La imposibilidad de una literatura no comprometida”, samlat i J. Wilhelmi & I. Enkvist. Literatura y compromiso. Etudes Romanes. Vol 70. Lunds universitet (http://www.divaportal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:43144)
På samma sätt tycker jag mig ha påvisat den ideologiska dimension som återfinns i Vargas Llosas litterära diskurs, i mina essäer ”La construcción de la alteridad en Lituma en los Andes”, i Studia Neophilologica nr. 86. Routledge. London (https://doi.org/10.1080/00393274.2014.933662); ”Ideología y compromiso en la representación de la alteridad: los jíbaros en La casa verde de Mario Vargas Llosa”, i Studia Neophilologica nr. 80:1 99-119. Routledge. London (https://doi.org/10.1080/00393270802082994); ”Alteridad y estrategia discursiva en El hablador de Mario Vargas Llosa” i Cartaphilus. Revista de Investigación y Crítica Estetíca. Vol. 4. Universidad de Murcia, Spanien (https://revistas.um.es/cartaphilus/article/view/45801).
I analyserna av dessa tre romaner av den peruanske författaren framställs ursprungsbefolkningen som bestående av grymma och irrationella individer, närmare vilda djur än mänskliga varelser. Såväl den marxistiske Vargas Llosas berättare i La casa verde/Det gröna huset, som den nyliberale Vargas Llosas berättare i El hablador/Berättaren, sprider ett negativt synsätt vad gäller urinvånarna. En möjlig förklaring till det kan vara att både marxismen och liberalismen förutsätter en ekonomisk utveckling som villkor sine qua non för att uppnå socialt välstånd. Därför att båda dessa ideologier betraktar ”förkapitalistiska” kulturer som en symbol för extrem primitivism vilken bör försvinna och uppgå i den västerländska kulturen.
I början av milleniet undervisade jag i litteratur och kultur på institutionen för romanska språk vid Uppsala universitet. Med tanke på att det material som användes för att skildra utvecklingen av samhällena i Latinamerika var skrivna ur europeisk vinkel, började jag skriva Hispanoamérica desde la alteridad med syftet att återerövra perspektivet hos de som ignorerats av den officiella historiografin, det vill säga ursprungsbefolkningen och kvinnorna i det Amerika som låg under den spanska kulturvärldens hegemoni från 1492. Därav titeln.
Detta var ingen enkel uppgift eftersom jag såg mig tvungen att utvidga och fördjupa mina kunskaper om historien och kulturerna i Amerika. Studierna i detta ämnet ägnade jag flera år – och jag fick många överraskningar, inte alltid angenäma. Exempelvis anges i ett verk utgivet av spanska kungliga historiska akademien att folkmordet är en myt, att taíno (ursprungsfolk i Karibien) dog därför att de kroppsligt och till sin struktur var ytterst svaga (Demetrio Ramos i sin bok Genocidio y conquista: viejos mitos que siguen en pie); eller att man i ett läromedel om Latinamerika avsett för utländska studerande av spanska språket beskriver urinvånarna som ”en indiansk lägre ras” och påstår att dessa människors ”snabba demografiska fall” hängde samman med ”låg livslust, självmord, alkoholism, missbruk, sterilitet och impotens” (Germán Vázquez & Nelson Martín Díaz i Historia de America Latina, s. 118. SGL); eller att finna Octavio Paz, beundransvärd poet och essäist, bland folkmordets förnekare, se t ex min essä ”La leyenda rosa en el laberinto de Octavio Paz”. (https://www.naua.se/Mexico07/Pub/Documentos/J_Carlos_Pineyro_P.pdf).
Att skriva den boken innebar för mig att fjärma mig från poesin, men jag kunde inte klaga på slutresultatet: Hispanoamérica desde la alteridad har funnits med i bibliografin för kurserna i spanska vid flera svenska universitet. Övers Manni Kössler