Lärare i Litteraturvetenskap och Magister i Utbildningsadministration.
Ciancio har publicerat essäböckerna: La crítica literaria integral (1997). La ciudad inventada (Premio de ensayo Academia Nacional de Letras, 1998). La cultura en el periodismo y el periodismo en la cultura (2007). Soñar la palabra (Premio Internacional Fundación Benedetti, 2012).
Diktsamlingarna: Arquitrabe(2010). Cieno (Premio Nacional de Poesía, 2011). Haikus de Kiushu (2017). Los ojos críos (2021). Linaje(Premio Onetti de Poesía, 2021).
Antologierna: Nada es igual después de la poesía. 50 poetas uruguayos del medio siglo (2005). El amplio jardín. Poesía joven de Uruguay y Colombia (2006). Los hijos del fuego. Poesía joven de Uruguay (2013).
Gerardo Ciancio har fått stipendium från kulturministeriet i Kina för att studera vid universitetet i Beijing (2011); stipendium från Japan International Cooperation Agency för att studera i Japan (2012) samt stipendium från Fundación Carolinaför att studera i Madrid (2002).
De dikter som publiceras här är ett smakprov ur boken Casa de Salud, som tilldelades Juan Carlos Onetti-priset 2022, och kommer att utges under de kommande månaderna av Montevideos kommun och Editorial Yaugurú.
En sällsynt genomskinlighet tar över morgonen och vi stiger in på Äldreboendet: mamma bebor det med sitt utmattade inlindad i sitt enda livs ljuva lidelse.
Boendet är en ödemark med fotspår efter fantasidjur och siestatidens brännande hetta som gör alla ord outhärdliga.
Mamma, jag är rädd för tystnaden som liknar ett bråddjup vi inte kommer upp ur.
(Dina torra ögon tycks dundra)
Lyssna till min orediga röst som skrapar mot dessa rutiga våningsplan dessa golvplattor av asbest och beröringen av ordet natt.
Jag ber dig att inte falla där i den uttorkadebrunnen från botten av den ber jag dig.
Inlindad i dina änglars avskärmande, mamma, dina bilder av änglar, i
de som inte steg ned vid ropet från din hoplappade röst därför att diktens benhus ylar den långa natten igenom och mellan platanernas blad lurpassar månen likt ett djur av obekant ljus likt en stillsam oumbärligfågel.
Det här är världen, mamma. Den här är det. Förtrollning. Där finns en försändelse av ljus som når oss någonstans ifrån och som vi inte ser.
Hela trädgården flyttar sig glödande i dina ögon och en mångfärgad uggla avtecknar sig i din hjärna.
Jag minns när du tog fram orden som lera ur halsen och kvällen vecklade ut sig och landskapet förtröttades mot en rosafärgad horisont larm från längst in i viken och tofsvipornas öronbedövande flykt när de slog med världens vingar.
Tungomålet glider lite i taget fram över bordets glimmande keramik och återstoden av den oskuldsfullhet med vilken vi betraktade hur blommorna inne i landskapet slukade oss.
Och luften befjädrar varje ord den rör vid till dess den får oss att betrakta denna verklighet som redan nu suddas ut bland Äldreboendets korridorer.
Ödet ger skall för att du inte ska vända dig mot spegeln och dessa ord hålls uppe av tunna trådar och vi låter några av dem höja sig ur luftstrupens djup.
Skeden du håller i är greppet om Världen det att du lever, din dubbla låga.
Bland pinjernas toppar parar sig begärets fåglar. Vi urskiljer svagt den där ängeln av dunkel som väsande sjunker nedåt med fingrarna likt knivar.
Vilken gral söker dessa händer i träsket av skräp?
Hur kan man fortsätta tugga på klöver ända in till diktens själva rötter om vi samtidigt ser ditt ansikte förlorat i osannolika minnen?
Nattens kolossala ögonlock raderarlandskapet. Så får tystnadens klor tyst på allt det som är eller som tycks vara alltmedan du tycks ge dig av i tystnad bakom ögonlocken. (Dagdrömmens gardiner, mamma.)
Vi betraktar med blicken beslöjade av hundar och ett svart skum dränker gårdens blommor och häpnaden hos enhörningen som betar vid vattencisternen.
