Inför en ny 12 oktober
Den gyllene legenden i Spanien efter Francos fall
Den gyllene legenden – dvs att den så kallade erövringen av Amerika var ett hjälteepos med homeriska gestalter vilkas målsättning var att sprida kristendomen och införliva de barbariska folken med den västerländska civilisationen – odlades och florerade under de 40 år som Francisco Francos diktatur varade. Men legenden dog inte med Francos diktatur, tvärtom sprids detta framgångsrikt än i dag av framstående författare och akademiker.
Ett färskt exempel på denna framgång i Nordeuropa: Staffan Bergwik (professor i Idéhistoria vid Stockholms universitet) hävdar i sin bok Terranauterna (2024) att de Katolska Monarkerna kunde koncentrera sig på att sprida kristendomen utanför sitt eget territorium efter erövringen av Granada 1492. Vidare har Bergwik i Sveriges Radios kulturprogram P1 (19/2/2024) hävdat att huvudskälet till Christofer Columbus resa över Atlanten var att sprida kristendomen.
De källor som den ansedde forskaren använder sig av är alla andrahandskällor och från engelskspråkiga verk. Han skulle dock ha sagt samma sak om han hade använt sig av andrahandskällor på kastilianska, vilket vi kan se nedan.
Förnekande av ekonomiskt motiv
Julián Marías, en av förra seklets viktigaste spanska tänkare (efter Miguel de Unamuno och José Ortega y Gasset), var förmodligen den främste främjaren av denna gyllene legend under tiden efter Francos fall. Han presenterar till exempel i kapitel xv av sin España inteligible (2002) den så kallade erövringen och koloniseringen av Amerika på samma sätt som historikern Ramón Menéndez Pidal gjorde under Francos regim, det vill säga som om det rört sig om ett hjälteepos med homeriska gestalter vars syfte var att sprida kristendomen och införliva barbarfolken med den västerländska civilisationen.
Filosofen framställer den europeiska ”expansionen” på 1400- och 1500-talen som ett historiskt händelseförlopp orsakat av en förmodad passion sprungen ur renässansen och som skulle ha drivit de europeiska nationerna att upptäcka nya horisonter – en passion som vid den tiden antogs ha drabbat och uppfyllt invånarna på den iberiska halvön på ett unikt sätt.
Tratado de Alcáçovas (1479)
Tratado de Tordesillas (1494)
Marías, liksom Menéndez Pidal och andra berömda historiker, förnekar att det låg ekonomiska skäl bakom de portugisiska och kastilianska kungadömenas organiserade upptäcktsfärder över Atlanten. De förklarar dock inte varför krig sedan bröt ut 1475 mellan dessa kristna riken, ett krig som avslutades fyra år senare genom fördraget i Alcáçovas där de två kungadömena för första gången delade upp Atlanten, med påven Innocentius VIII:s välsignelse.
Detta avtal drog en linje ovanför Kanarieöarna, vilket innebar att kastilianerna kunde utforska och erövra länderna norr om denna linje, och Portugal fortsätta segla söderut för att utforska den afrikanska kusten. Förutom att skapa fred mellan dessa båda kungadömen innebar fördraget en uppdelning av de omtvistade territorierna: Portugal får Guinea, Madeira, Azorerna, Kap Verde, Elmina och Flores, medan kungariket Kastilien får suveränitet över Kanarieöarna.
Om det nu inte låg några ekonomiska intressen bakom de båda kristna rikenas utforskande är det värt att fråga sig varför kastilianerna praktiskt taget utrotade befolkningen på Kanarieöarna och varför Portugal upprättade handelsstationer på den afrikanska kusten och påbörjade slavhandeln till Europa.
Columbus ankomst till Västindien 1492 utlöste en ny konflikt mellan kungadömena, eftersom de landområden som den genuesiske sjömannen hade påträffat låg söder om den linje som drogs upp i Alcáçovasfördraget; portugiserna hade därmed rätt att erövra territorierna mellan södra Nordamerika och Patagonien.
För att undvika ett nytt krig mellan två kristna kungadömen bad Ferdinand den katolske den nye påven, Alexander VI, att ingripa. Påven hette egentligen Rodrigo Borgia och är förmodligen den mest korrupte och avskyvärde “Kristi ställföreträdare på jorden” i kyrkans historia. En av hans många ”oäkta” söner, Juan Borgia, bar titeln hertig av Gandía och hade 1493 gift sig med Maria Enriquez, en kusin till den kastilianske kungen.
Hur som helst, i staden Tordesillas och med hjälp av Alexander VI, undertecknades fördraget den 7 juni 1494. Detta fråntog Portugal de rättigheter som landet hade beviljats genom det tidigare avtalet och fastställde en ny uppdelning av Atlanten, dvs. en meridian, som gav kungariket Spanien de regioner som hädanefter skulle ”upptäckas” väster om denna linje och, för Portugal, de till öster. Men denna linje delade inte bara Atlantens vatten utan korsade också, av misstag eller okunnighet, en del av fastlandet. Portugal kunde alltså “lagligt” ockupera det som vi nu kallar Brasilien.
Nåväl, Marías och andra historikers kategoriska påstående att det inte fanns några ekonomiska skäl till utforskningarna och ”upptäckterna” motsägs av dokument från den tiden. I avtalet i Santa Fe, som undertecknades den 17 april 1492 mellan de katolska monarkerna och Christofer Columbus, specificeras till exempel de ekonomiska villkoren för expeditionen och de stora privilegier som beviljas den genuesiske sjöfararen. Som exempel utnämndes Columbus amiral på livstid över oceanerna och fick titeln guvernör och vicekonung över alla de länder han ”upptäckt“, livet ut och med arvsrätt. Columbus skulle dessutom ha rätt till en tiondel av nettovinsten från de rikedomar han funnit. Samt även rätten att bidra med en åttondels andel i framtida expeditioner och i och med det rätt till en åttondels andel av vinsterna.
Den katolska monarkin, som vid den tiden inte kunde föreställa sig de häpnadsväckande resultaten av den genuesiska sjöfararens företag, uppfyllde inte sin del av kontraktet. Columbus kom att förlora många av sina privilegier och förmåner och dö utan att veta vilken enorm betydelse hans färder över havet fick.
Det finns också dokumenterat att Columbus knappt lyckades få ihop en minimibesättning inför sin första resa, varför han måste rekrytera straffångar. Bland de 87 identifierade sjömännen fanns hebreiska och arabiska tolkar, fyra med dödsstraff, men inga präster. Besättningsmedlemmarnas sociala ursprung tyder på att expeditionen inte genomfördes i syfte att sprida kristendomen; planerna på handel framgår också tydligt av den genuesiske sjömannens loggbok och i breven som Ferdinand och Isabella skickade till prinsar och myndigheter i öst för att presentera Amiralen.
På Columbus andra resa medföljde visserligen några präster, men majoriteten av besättningen bestod av krigare vilkas uppgift var att garantera besättandet av de ockuperade territorierna. I Marías text råder det dock ingen tvekan om vad som var huvudmotivet för företaget. Han varnar därför misstänksamma läsare för att ”upptäckten” och erövringen av Amerika inte var någon bra affär för dem som genomförde den. Han hävdar även att ”upptäckarna” och erövrarna gjorde usla affärer: de flesta av dem dog, och de som överlevde lämnades i fattigdom.
Enligt Marías var inkräktarnas mål rent idealistiska. Han försäkrar att strapatserna som dessa äventyrare fick utstå idag skulle framstå som otroliga. I den här beskrivningen av händelserna är varken girighet eller strävan efter materiell vinning en tillräcklig förklaring: det avgörande var äventyrsandan, viljan att genomföra extraordinära bedrifter och stoltheten över att tillhöra en minoritet kapabel till stordåd. Och han framhärdar med idén att syftet var att sprida kristendomen.
Den europeiska kulturella narcissismen
I den berömde filosofens essä framstår européerna som de enda som kan skriva historia. Därmed bekräftar han tanken om att ”en ny värld” upptäcktes och gör det förståeligt att européerna ifrågasatte om invånarna i den nya världen var en del av den gudomliga frälsningsplanen. Att acceptera dem som rationella varelser var, enligt Marías, att utvidga begreppet mänsklighet, något han anser vara en dygd hos spanjorerna. Det avslöjar den tidens dominerande kulturella narcissism, men också att denna världsbild överlevt i slutet av 1900-talet, där filosofen hyllar denna ”rättighet” som om den hade varit en enorm merit.
Det är värt att komma ihåg att Marías ignorerar den långvariga diskussionen inom den europeiska aristokratin om ursprungsbefolkningarnas rationalitet. Inte ens bullan från 1537, i vilken Vatikanen slutligen officiellt erkände dem som mänskliga varelser, lyckades skingra tvivlen hos delar av den europeiska eliten och bland kolonisatörerna som fortsatte behandla dem som lastdjur.
Marías förtiger det faktum att Columbus seglade från hamnen i Palos för att upprätta en sjöväg mellan Europa och Asien med avsikten att bryta det muslimska monopolet gällande kryddhandeln, och tillskriver istället Spanien ett civilisatoriskt uppdrag. Denna förvrängda bild av historien spreds tidigt av den spanska monarkins talesmän för att dölja det rent ekonomiska motivet och framför allt för att undergräva alla fördömanden av de grymheter och massakrer som erövrare och kolonisatörer gjorde sig skyldiga till. Tanken att religiös glöd, effektivitet och originalitet var de faktorer som gjorde Spaniens ”expansion” möjlig har blivit en sanning till följd av att denna lögn så ofta upprepats.
Således framställs kollapsen av de kulturer som hade blomstrat i Cem Anahuac, i Mayab, i Anderna, som om den varit en bedrift utförd av homeriska hjältar. Och det största folkmord som begåtts i modern tid slätas över och göms undan med förljugna metoder.
Folkmord och plundring
Julián Marías, och den långa listan av intellektuella som sprider denna proimperialistiska historiska berättelse, döljer också det faktum att medan de ursprungliga invånarna dukade under för de krig som conquistadorerna utlöste och för slaveriliknande arbete, lade karaveller till i Sevillas hamn med intäkterna från plundring och exploatering av guld- och silvergruvorna. Enligt de uppgifter som registrerats i Casa de Contratación i Sevilla, översteg mängden silver som kom in i Spanien under det första ett och ett halvt århundrade tre gånger de totala europeiska reserverna, vilket Eduardo Galeano noterade i sitt klassiska verk Latinamerikas öppna ådror – det vill säga 16 miljoner kilo silver och dessutom 185 000 kilo guld.
Dessa siffror är dock ofullständiga, vilket Galeano även påpekade, ty för att ge en mer exakt bild av den plundring som begicks mot ursprungsbefolkningarna bör nämnas de rikedomar som fördes till Europa under följande ett och ett halvt århundrade, liksom allt som smugglades in samt det som Spanien blev av med under de otaliga transporter som plundrades av korsarer i det brittiska imperiets tjänst, och av franska och holländska pirater som stal och rövade i regionen. I sammanhanget får vi inte glömma de galärer fulla av ädelmetaller som led skeppsbrott och lämnade enorma skatter på havets botten.
I detta avseende är det värt att påminna om upptäckten av vraket efter fregatten Nuestra Señora de las Mercedes – som sänktes av den engelska flottan i slaget vid Cape Santa María den 5 oktober 1804 – och bärgningen av 595 000 guld- och silvermynt (cirka 17 ton) som de fraktade till Spanien från Peru (”Oro para España”, El País 26/2/2012). Och mer nyligen upptäcktes ett annat vrak som innehåller en av världens största undervattensskatter, galeonen San José, som sänktes i slaget vid Barú den 8 juni 1708 av den brittiska flottan under den engelske kommendören Charles Wagner. Det stora fartyget fraktade guld, silver och andra dyrbara föremål från Peru, en skatt som Colombia och Spanien nu tvistar om. San José kunde transportera upp till tvåhundra ton guld, silver och smycken (”España y Colombia acuerdan ’no comercializar’ los restos del galeón San José”, El País, 19/10/2019).
I dag vet vi att den monstruösa utrotningen av 90 procent av ursprungsbefolkningen och den omfattande plundringen av naturresurser i den så kallade Nya Världen möjliggjorde den spanska aristokratins kulturella och ekonomiska makt samt stärkandet och berikandet av andra privilegierade europeiska klasser. Vi kan bara tillägga att detta är en av orsakerna till den fattigdom som ursprungsbefolkningarna i Abya Yala har dömts till.
JCP
21/9/2024
PRO-IMPERIALISTISK HISTORIESKRIVNING I SPANIEN
Ett tydligt exempel på den pro-imperialistiska historieskrivningens framväxt i Spanien är Imperiofobia y leyenda negra. Roma, Rusia, Estados Unidos y el Imperio español (2018) [Imperiefobi och svart legend. Rom, Ryssland, USA och det spanska Imperiet], ett 500-sidigt verk som entusiastiskt omfamnats av journalister, intellektuella och politiker från både extremhögern och den reformistiska vänstern. Imperiofobia har sålts i mer än hundar tusen exemplar. Akademikern María Elvira Roca Barea har fått Andalusiens medalj, vunnit Bokhandlarnas Rekommendationspris och nominerats till Prins av Asturien-priset.
1
Anledningen till den enorma framgången för detta verk beror på ett antal omständigheter: det respekterade förlaget (Siruela) som publicerade verket; det breda stödet från Nobels litteraturpristagare Mario Vargas Llosa och filosofen Fernando Savater; hyllningar från de tidigare presidenterna Felipe González (PSOE) och José María Aznar (PP), och från politikeran Alfonso Guerra (PSOE), Joaquín Leguina (ex-PSOE) och Alejo Vidal-Quadras, grundare av vox. Framgången berodde troligen också på framväxten av den populistiska högern och fascismen i Europa och USA och, framför allt, de “sanningar” som Roca Barea postulerar, till exempel, att det finns å ena sidan överlägsna länder som USA och Spanien och å andra sidan subalterner, svaga och avundsjuka nationer som alltid har angripit dem.
Enligt Roca Barea, var Karl V:s imperium ett dygdemönster medan den spanska svarta legenden en lögn som skapats av underlägsna nationer med hjälp av avskyvärda personer som Bartolomé de las Casas, missionären som ägnade större del av sitt liv för att försvara indianernas liv och kultur, men hon presenterar honom som en modell för den intellektuella förrädaren, renegaten och avfällingen.
För att bevisa det här och andra “sanningar” förtalar Roca Barea humanister och upplysningsfilosofer, attackerar de stater som accepterade protestantismen och påstår att dessa bär i sitt kollektiva minne ett innerligt hat mot Spanien.
Roca Barea hävdar att Inkvisitionen är en myt som uppstod under religionskrigen, och beskriver de Katolska kyrkans fängelsehålor som mycket skonsamma och till och med rättfärdigar tortyren av den “motsträviga kättaren”, detta eftersom det var sessioner som inte varade mer än 15 minuter, och alltid i närvaro av en läkare.
Enligt José Luis Villacañas –professor i Filosofi vid Complutense Universitetet vid Madrid, författaren till Imperiofilia y el populismo nacional-católico–, skulle de celebriteter som hyllar Imperiofobia y leyenda negra kunna kommentera de lagstadgade femton minuterna tortyr. Om de nu har läst boken och har anständigheten att inte hålla med om dessa kommentarer (s 141). Således skulle också dessa hyllande personer kunna påstå att inkvisitorerna var föregångare till de amerikanska och latinamerikanska torterare som brukade ha en läkare vid sin sida under sina sessioner mot misstänkta motsträviga ideologiska kättare.
2
Roca Barea hyllar den så kallade erövringen av Amerika genom att upprepa att Spanien inlemmade de vilda folken i Amerika i Civilisationen. Men om conquistadorerna av en slump skulle ha begått förkastliga handlingar, löser hon det med tu quoque: alla har i allt varit mycket värre än de kastilianska. Roca Barea ansluter sig till kören av de som hävdar att folkmordet på ursprungsbefolkningarna är en myt och, genom att satsa på sina virtuella läsares begränsade historiska kunskaper, påstår hon Burgoslagarna (från1512) vara grunden för de mänskliga rättigheterna. Hon förtiger till exempel att dessa lagar legitimerade tvångsförflyttning av försvarslösa indianer, nedbränning av deras byar och slaveri; hon förtiger också de fördömanden och vittnesmål om massakrer som registrerats av olika myndigheter som till och med den spanska Kronan själv skickat till de amerikanska kolonierna och, naturligtvis, ignorerar hon versionen från dem som utsattes för och överlevde inkräktarnas massakrer. Varje diskurs som inte sammanfaller med den spanska statens officiella diskurs är, enligt henne, ett lömskt angrepp på storheten i Karl V:s imperium. Hon rättfärdigar sina argument genom att använda de påstådda konstgreppen från de stater som under tidigare århundraden var Spaniens fiender: På den propagandistiska attacken svarar man bara på samma sätt, om möjligt mer offensivt och mer falskt, skriver hon på sidan 361.
Det är precis vad hon gör i sitt omfattande arbete, att surfa på vågen av populistisk extremhöger, men hon är åtminstone uppriktig, hon erkänner att hon använder den taktik som tillskrivs Joseph Goebbels, det vill säga, att upprepa en lögn tillräcklig många gånger för att förvandla den till en ovedersäglig sanning. Hennes förmåga att förfalska fakta och begrepp har inga gränser, som Villacañas mycket riktigt påpekar i sin bok (s 103).
3
För Roca Barea skulle det faktum att imperier har bildats under århundradena visa att de är fördelaktiga för mänskligheten, och därför presenterar hon dem som en drivkraft för förändring och därmed för en avgörande och positiv utveckling i mänsklighetens historia. Hon glömmer att imperier producerar våld, invaderar länder, massakrerar folk, förstör kulturer, etablerar oligarkier och berikar sig på massiv exploateringar av de erövrade. Karl V:s imperium var ansvarigt för allt detta och mycket mer, men Roca Barea använder ad hominem argumentet mot dem som har pekat på sådana grymheter och kallar kritikerna avundsjuka förrädare.
Så får vi även veta en annan av de stora sanningar hon avslöjar: de underlägsna folk som kritiserar imperialismen gör det för att de lider av mindervärdeskomplex och är antisemitiska och rasistiska. Och hon säger kategoriskt att det inte finns någon väsentlig skillnad mellan vad hon kallar imperiofobi, antisemitism eller någon form av rasism. Och utan att inse detta nonsens kritiserar hon de franska och engelska imperierna i hårda ordalag.
Villacañas påpekar mycket riktigt (s 35) att man varken är rasist eller antisemit om man som Roca Barea kritiserar protestanterna (eller fransmännen för att dem har tillåtit Upplysningen), men däremot om man kritiserar den spanska monarkin som fördrev judarna under tragiska förhållanden och utrotade dem som ett mycket gammalt folk på Iberiska halvön, då är man antisemit.
4
Villacañas undersökning av Imperiofobia är skarp och briljant, liksom hans kritik av imperier och den spanska monarkin, men hans perspektiv förblir eurocentriskt. Detta perspektiv framkommer när han förundras över conquistadorernas mod, och den kulturella rikedomen i den koloniala ordningen eller när han endast i förbigående nämner folkmord och utrotning av indianernas kultur. Hans beskrivning av den koloniala tiden skulle aldrig skrivas under av de som förvarar den spanska kolonialismen i den så kallade Nya Världen. Men han beskriver ursprungsbefolkningen på kolonisatörens språk, det vill säga som om de vore underlägsna och undviker fördöma förstörelsen av deras levnadssätt som innebar massakrer på upproriska indianer och en för tidig död för miljoner “undermänniskor” under de koloniala århundradena.
Och när Villacañas försöker förklara den demografiska katastrof som ursprungsbefolkningen drabbades av använder han sig av ett elegant sätt att undvika begreppet folkmord och skriver (s 183), att etableringen av den spansktalande civilisationen var ett sorgeligt trauma för indianerna. Han nämner att i Västindien försvann de medan de minskade dramatiskt i Mexiko.
Att kalla trauma en befolkningsminskning som har uppskattats upp till 90% och i vissa regioner upp till 100%, är en eufemism, precis som de verb som han använder för att inte använde begreppet folkmord. Enligt honom, försvann indianerna, deras befolkning minskade eller sjönk. Även om Villacañas kanske ogillar det, ekar den imperialistiska diskursen i hans analys. Han undviker till exempel att nämna ordet erövringskrig som innebar utrotningskrig, tvångsförflyttningar, raserande av deras byar och städer. Här döljs dessa fakta genom användning av substantiven våld eller excess, och i likhet med andra spanska historiker tar han till psykologiska tolkningar för att förklara den demografiska hecatomb som folkmordet orsakade.
5
Villacañas pekar tydligt och kraftfullt på folkmordet på sefarderna i Spanien, till exempel när han påstår (s 75) att eliterna nära den katolska monarkin gjorde allt för att förstöra varenda droppe hebreiskt blod i Spanien. Och även när han noterar den repressiva funktion som utövades av Inkvisitionen som syftade till att kulturellt eliminera även de rika och inflytelserika konvertiterna. Detta som ett komplementet till utrensningen av de sefardiska folken från de spanska territorierna (s 147).
Men när Villacañas nämner folkmordet på ursprungsbefolkningen i Amerika har han stora svårigheter att beskriva det på ett bestämt och tydligt sätt. Han menar istället (s. 194) att det inledande folkmordet orsakades av sjukdomar, erövring, exploatering och trauman, men att allt detta gav vika för ett nytt liv som var resultatet av anpassning, överlevnadsvilja och motstånd.
Det är sant att sjukdomar dödade miljontals urinvånare. Men folkmorden började redan med erövringskrigen, och sjukdomar var bara en av följderna av dessa krig. Folkmorden upphörde inte heller i och med “erövringen” utan fortsatte under hela den koloniala perioden. Men att tala om “erövringen” är en taktik som den imperialistiska berättelsen har använt sig av för att dölja det faktum att det handlade om ett utrotningskrig mot de som kämpade mot den kastilianska invasionen.
Men det kanske mest överraskande med hans reflektion är att han drar en positiv konsekvens av folkmorden och den kulturella utplåningen: ett nytt liv. Det förvånar faktiskt lite grand att han med förundran förklarar den ”otroliga” kapaciteten och det mod och den tapperhet som conquistadorerna visade när de steg iland på Amerikas majestätiska territorier (s 178). Med andra ord, de modiga conquistadorerna invaderade inte, utan gick in på de indianska territorierna, och likt alla spanska nationalister, förundrades Villacañas över sådana bedrifter. Senare, i samma beundrande ton, förklarar han conquistadorernas praxis: Likt örnar spanade de över horisonten för att se var och hur de kunde använda sin militära expertis, redo att expandera för att utvinna skattemedel, social befordran och ära.
6
Det är värt att notera att Villacañas använder begreppet expansion, som traditionellt används av erövringens försvarare: det var inte så att Spanien invaderade och ockuperade redan bebodda territorier, utan att det endast expanderade. Senare lyfter han fram den kulturella rikedomen i det han kallar det nyspanska samhället när han beskriver uppkomsten av det kreolska samhället under hela 1600-talet och påpekar att de inhemska hantverkarna bidrog med sina talanger i den koloniala barocken. Denna positiva vision av det “nyspanska” samhället döljer det faktum att det var ett samhälle som var uppbyggt av kaster som upprättades efter hudfärg, att vita och endast vita födda i Spanien hade politisk, religiös och militär makt, att all form av evangelisering i själva verket var ett annat sätt att eliminera inhemska kulturer och utrota “irrläror”, att den feodala andan innebar en obegränsad förtryckande makt över de besegrade. I samma positiva anda och med avseende på det kejserliga Spanien argumenterar professor Villacañas:
I allmänhet är det bästa man kan säga om det spanska imperiet är att det visade den flexibilitet som är typisk för oordning och de omständigheter som är typisk för katolicismen för att organisera ett system av överföringar från de gamla kulturerna till de nya, vilket möjliggjorde överraskande metamorfoser av den inhemska livsvärlden som, i den mån de bevarade de kraftfulla spåren av sin arkaiska värld, vilka fungerade som en djupgående tröst för sina bärare (s 193 min övers).