PRO-IMPERIALISTISK HISTORIESKRIVNING I SPANIEN
Ett tydligt exempel på den pro-imperialistiska historieskrivningens framväxt i Spanien är Imperiofobia y leyenda negra. Roma, Rusia, Estados Unidos y el Imperio español (2018) [Imperiefobi och svart legend. Rom, Ryssland, USA och det spanska Imperiet], ett 500-sidigt verk som entusiastiskt omfamnats av journalister, intellektuella och politiker från både extremhögern och den reformistiska vänstern. Imperiofobia har sålts i mer än hundar tusen exemplar. Akademikern María Elvira Roca Barea har fått Andalusiens medalj, vunnit Bokhandlarnas Rekommendationspris och nominerats till Prins av Asturien-priset.
1
Anledningen till den enorma framgången för detta verk beror på ett antal omständigheter: det respekterade förlaget (Siruela) som publicerade verket; det breda stödet från Nobels litteraturpristagare Mario Vargas Llosa och filosofen Fernando Savater; hyllningar från de tidigare presidenterna Felipe González (PSOE) och José María Aznar (PP), och från politikeran Alfonso Guerra (PSOE), Joaquín Leguina (ex-PSOE) och Alejo Vidal-Quadras, grundare av vox. Framgången berodde troligen också på framväxten av den populistiska högern och fascismen i Europa och USA och, framför allt, de “sanningar” som Roca Barea postulerar, till exempel, att det finns å ena sidan överlägsna länder som USA och Spanien och å andra sidan subalterner, svaga och avundsjuka nationer som alltid har angripit dem.
Enligt Roca Barea, var Karl V:s imperium ett dygdemönster medan den spanska svarta legenden en lögn som skapats av underlägsna nationer med hjälp av avskyvärda personer som Bartolomé de las Casas, missionären som ägnade större del av sitt liv för att försvara indianernas liv och kultur, men hon presenterar honom som en modell för den intellektuella förrädaren, renegaten och avfällingen.
För att bevisa det här och andra “sanningar” förtalar Roca Barea humanister och upplysningsfilosofer, attackerar de stater som accepterade protestantismen och påstår att dessa bär i sitt kollektiva minne ett innerligt hat mot Spanien.
Roca Barea hävdar att Inkvisitionen är en myt som uppstod under religionskrigen, och beskriver de Katolska kyrkans fängelsehålor som mycket skonsamma och till och med rättfärdigar tortyren av den “motsträviga kättaren”, detta eftersom det var sessioner som inte varade mer än 15 minuter, och alltid i närvaro av en läkare.
Enligt José Luis Villacañas –professor i Filosofi vid Complutense Universitetet vid Madrid, författaren till Imperiofilia y el populismo nacional-católico–, skulle de celebriteter som hyllar Imperiofobia y leyenda negra kunna kommentera de lagstadgade femton minuterna tortyr. Om de nu har läst boken och har anständigheten att inte hålla med om dessa kommentarer (s 141). Således skulle också dessa hyllande personer kunna påstå att inkvisitorerna var föregångare till de amerikanska och latinamerikanska torterare som brukade ha en läkare vid sin sida under sina sessioner mot misstänkta motsträviga ideologiska kättare.
2
Roca Barea hyllar den så kallade erövringen av Amerika genom att upprepa att Spanien inlemmade de vilda folken i Amerika i Civilisationen. Men om conquistadorerna av en slump skulle ha begått förkastliga handlingar, löser hon det med tu quoque: alla har i allt varit mycket värre än de kastilianska. Roca Barea ansluter sig till kören av de som hävdar att folkmordet på ursprungsbefolkningarna är en myt och, genom att satsa på sina virtuella läsares begränsade historiska kunskaper, påstår hon Burgoslagarna (från1512) vara grunden för de mänskliga rättigheterna. Hon förtiger till exempel att dessa lagar legitimerade tvångsförflyttning av försvarslösa indianer, nedbränning av deras byar och slaveri; hon förtiger också de fördömanden och vittnesmål om massakrer som registrerats av olika myndigheter som till och med den spanska Kronan själv skickat till de amerikanska kolonierna och, naturligtvis, ignorerar hon versionen från dem som utsattes för och överlevde inkräktarnas massakrer. Varje diskurs som inte sammanfaller med den spanska statens officiella diskurs är, enligt henne, ett lömskt angrepp på storheten i Karl V:s imperium. Hon rättfärdigar sina argument genom att använda de påstådda konstgreppen från de stater som under tidigare århundraden var Spaniens fiender: På den propagandistiska attacken svarar man bara på samma sätt, om möjligt mer offensivt och mer falskt, skriver hon på sidan 361.
Det är precis vad hon gör i sitt omfattande arbete, att surfa på vågen av populistisk extremhöger, men hon är åtminstone uppriktig, hon erkänner att hon använder den taktik som tillskrivs Joseph Goebbels, det vill säga, att upprepa en lögn tillräcklig många gånger för att förvandla den till en ovedersäglig sanning. Hennes förmåga att förfalska fakta och begrepp har inga gränser, som Villacañas mycket riktigt påpekar i sin bok (s 103).
3
För Roca Barea skulle det faktum att imperier har bildats under århundradena visa att de är fördelaktiga för mänskligheten, och därför presenterar hon dem som en drivkraft för förändring och därmed för en avgörande och positiv utveckling i mänsklighetens historia. Hon glömmer att imperier producerar våld, invaderar länder, massakrerar folk, förstör kulturer, etablerar oligarkier och berikar sig på massiv exploateringar av de erövrade. Karl V:s imperium var ansvarigt för allt detta och mycket mer, men Roca Barea använder ad hominem argumentet mot dem som har pekat på sådana grymheter och kallar kritikerna avundsjuka förrädare.
Så får vi även veta en annan av de stora sanningar hon avslöjar: de underlägsna folk som kritiserar imperialismen gör det för att de lider av mindervärdeskomplex och är antisemitiska och rasistiska. Och hon säger kategoriskt att det inte finns någon väsentlig skillnad mellan vad hon kallar imperiofobi, antisemitism eller någon form av rasism. Och utan att inse detta nonsens kritiserar hon de franska och engelska imperierna i hårda ordalag.
Villacañas påpekar mycket riktigt (s 35) att man varken är rasist eller antisemit om man som Roca Barea kritiserar protestanterna (eller fransmännen för att dem har tillåtit Upplysningen), men däremot om man kritiserar den spanska monarkin som fördrev judarna under tragiska förhållanden och utrotade dem som ett mycket gammalt folk på Iberiska halvön, då är man antisemit.
4
Villacañas undersökning av Imperiofobia är skarp och briljant, liksom hans kritik av imperier och den spanska monarkin, men hans perspektiv förblir eurocentriskt. Detta perspektiv framkommer när han förundras över conquistadorernas mod, och den kulturella rikedomen i den koloniala ordningen eller när han endast i förbigående nämner folkmord och utrotning av indianernas kultur. Hans beskrivning av den koloniala tiden skulle aldrig skrivas under av de som förvarar den spanska kolonialismen i den så kallade Nya Världen. Men han beskriver ursprungsbefolkningen på kolonisatörens språk, det vill säga som om de vore underlägsna och undviker fördöma förstörelsen av deras levnadssätt som innebar massakrer på upproriska indianer och en för tidig död för miljoner “undermänniskor” under de koloniala århundradena.
Och när Villacañas försöker förklara den demografiska katastrof som ursprungsbefolkningen drabbades av använder han sig av ett elegant sätt att undvika begreppet folkmord och skriver (s 183), att etableringen av den spansktalande civilisationen var ett sorgeligt trauma för indianerna. Han nämner att i Västindien försvann de medan de minskade dramatiskt i Mexiko.
Att kalla trauma en befolkningsminskning som har uppskattats upp till 90% och i vissa regioner upp till 100%, är en eufemism, precis som de verb som han använder för att inte använde begreppet folkmord. Enligt honom, försvann indianerna, deras befolkning minskade eller sjönk. Även om Villacañas kanske ogillar det, ekar den imperialistiska diskursen i hans analys. Han undviker till exempel att nämna ordet erövringskrig som innebar utrotningskrig, tvångsförflyttningar, raserande av deras byar och städer. Här döljs dessa fakta genom användning av substantiven våld eller excess, och i likhet med andra spanska historiker tar han till psykologiska tolkningar för att förklara den demografiska hecatomb som folkmordet orsakade.
5
Villacañas pekar tydligt och kraftfullt på folkmordet på sefarderna i Spanien, till exempel när han påstår (s 75) att eliterna nära den katolska monarkin gjorde allt för att förstöra varenda droppe hebreiskt blod i Spanien. Och även när han noterar den repressiva funktion som utövades av Inkvisitionen som syftade till att kulturellt eliminera även de rika och inflytelserika konvertiterna. Detta som ett komplementet till utrensningen av de sefardiska folken från de spanska territorierna (s 147).
Men när Villacañas nämner folkmordet på ursprungsbefolkningen i Amerika har han stora svårigheter att beskriva det på ett bestämt och tydligt sätt. Han menar istället (s. 194) att det inledande folkmordet orsakades av sjukdomar, erövring, exploatering och trauman, men att allt detta gav vika för ett nytt liv som var resultatet av anpassning, överlevnadsvilja och motstånd.
Det är sant att sjukdomar dödade miljontals urinvånare. Men folkmorden började redan med erövringskrigen, och sjukdomar var bara en av följderna av dessa krig. Folkmorden upphörde inte heller i och med “erövringen” utan fortsatte under hela den koloniala perioden. Men att tala om “erövringen” är en taktik som den imperialistiska berättelsen har använt sig av för att dölja det faktum att det handlade om ett utrotningskrig mot de som kämpade mot den kastilianska invasionen.
Men det kanske mest överraskande med hans reflektion är att han drar en positiv konsekvens av folkmorden och den kulturella utplåningen: ett nytt liv. Det förvånar faktiskt lite grand att han med förundran förklarar den ”otroliga” kapaciteten och det mod och den tapperhet som conquistadorerna visade när de steg iland på Amerikas majestätiska territorier (s 178). Med andra ord, de modiga conquistadorerna invaderade inte, utan gick in på de indianska territorierna, och likt alla spanska nationalister, förundrades Villacañas över sådana bedrifter. Senare, i samma beundrande ton, förklarar han conquistadorernas praxis: Likt örnar spanade de över horisonten för att se var och hur de kunde använda sin militära expertis, redo att expandera för att utvinna skattemedel, social befordran och ära.
6
Det är värt att notera att Villacañas använder begreppet expansion, som traditionellt används av erövringens försvarare: det var inte så att Spanien invaderade och ockuperade redan bebodda territorier, utan att det endast expanderade. Senare lyfter han fram den kulturella rikedomen i det han kallar det nyspanska samhället när han beskriver uppkomsten av det kreolska samhället under hela 1600-talet och påpekar att de inhemska hantverkarna bidrog med sina talanger i den koloniala barocken. Denna positiva vision av det “nyspanska” samhället döljer det faktum att det var ett samhälle som var uppbyggt av kaster som upprättades efter hudfärg, att vita och endast vita födda i Spanien hade politisk, religiös och militär makt, att all form av evangelisering i själva verket var ett annat sätt att eliminera inhemska kulturer och utrota “irrläror”, att den feodala andan innebar en obegränsad förtryckande makt över de besegrade. I samma positiva anda och med avseende på det kejserliga Spanien argumenterar professor Villacañas:
I allmänhet är det bästa man kan säga om det spanska imperiet är att det visade den flexibilitet som är typisk för oordning och de omständigheter som är typisk för katolicismen för att organisera ett system av överföringar från de gamla kulturerna till de nya, vilket möjliggjorde överraskande metamorfoser av den inhemska livsvärlden som, i den mån de bevarade de kraftfulla spåren av sin arkaiska värld, vilka fungerade som en djupgående tröst för sina bärare (s 193 min övers).