SJÄLVBIOGRAFISK NOT

Vart jag än far
undrar de varifrån jag är.
Och visst är jag, bortsett
från hatet, varifrån som helst.

TOLKNING: ULF ERIKSSON
foto IKW

Jag föddes i Uruguay 1947. Med vindsrummet i mitt földrahem i Montevideo som tillflykt började jag skriva dikter långt innan jag hade några som helst kunskaper om verslära eller visste hur man skilde mellan olika rimvarianter. Med tiden trycktes några av mina alster på kort och i tidskrifter i Montevideo, andra tonsattes.

Trots att jag egentligen aldrig hade annat mål än ett liv i poesin kom jag att från mitten av 1973 ta aktiv del i den av arbetarrörelsen initierade kampen mot diktaturen som då slagit klorna i det uruguayanska samhället. Det ledde till att jag utsattes för förföljelse och tvingades lämna min familj för att bosätta mig i Argentina.

I början av vad som kom att benämnas det smutsiga kriget, igångsatt av landets förtryckarregim, greps jag av ett militärt kommando i Buenos Aires. Manuskripten till mina böcker Cincuenta manifestaciones un solo manifiesto och El paisaje de nadie, liksom nedtecknade dikter och anteckningsböcker med sånger och sagor för barn, gick förlorade i de bokbål som tändes av regimerna på båda sidor om Rio de la Plata.

Efter nästan ett och ett halvt år i fängelse, utvisades jag 1977 från Argentina och togs emot av Sverige som politisk flykting, tack vare Amnesty International. I Stockholm deltog jag, tillsammans med andra latinamerikaner och svenskar, i organiserandet av olika kulturella verksamheter och poesiuppläsningar. Med Ana María Beaulieu, Leonardo Lobos och Edgardo Mardones grundade jag Hoy y Aquí (1980 – 81), och med Antonio Bértolo, Peter Carlberg och Eva Klingborg den tvåspråkiga Exilien (1988–92).

Förlaget Nordan gav 1983 ut första delen av La máquina escindida, en bok som skulle komma att bestå av tre delar, med dikter skrivna i Buenos Aires och i Stockholm. Andra publikationer följde och fram till i dag finns mina texter i ett tiotal diktsamlingar. jcp/Övers manni kössler

Min poesi har recenserats i svensk press:

  • Den känslans förvirring och vibrerande smärtan, det tillbakahållna raseri som präglar hans dikter lämnar ingen oberörd.
    OLAV WISTRÖM (Stockholms Tidningen)
  • Dikterna är mötesplatsen mellan jaget och dem han tvingats lämna bakom sig eller dem han delar landsflyktens måltider med.…I den svenska snön tecknas minnena och drömmarna. Vintern kan knappast användas bättre.
    MAGNUS RINGGREN (AB)
  • Det är en lågmäld poet vi möter, utan pretentioner på några blixtrande synteser eller allmänt gällande sanningar. Han skriver koncentrerat, förtroligt och bildfattigt men hyser för den skull inga tvivel på den poetiska ordets potential. Just samma Ord blir en hemvist för något genuint mänskligt mitt i barbariet, och den landsflyktige adlar det i god romantisk tradition till ett reservoar för minnet och till ett löfte om en framtid efter katastroferna och nederlagen.
    ANDERS CULLHED (Expressen)
  • Att Den kluvna maskinen som avtecknar sig i bildtäta dikter med rötter i en latinamerikansk-spansk produktion, delvis är den splittrade exilmänniskans själ förefaller rätt uppenbart. Men Piñeyros poesi är ändå ingen redogörelse för ett yttre levnadsöde, knappt ens en skildring av en identifierbar individ inre utvecklingshistoria. Det ”du” som skymtar i dikterna har säkert lånat sina drag från författaren eller andra i mer eller mindre påtvingat exil, men det är också fråga om det främlingskap och den kluvenhet som vi alla har del i bara genom att leva i den värld vi lever. Vem skulle bättre kunna åskådliggöra sådant än en oroligt skarpögd poet, kluven mellan två kulturer?
    TOM HEDLUND (SvD)
  • Piñeyro har hela tiden skrivit minnesvärt både om begärets kalla rus och om ängslan i längtan efter kommunikation och kärlek. Nu genomkorsas ännu tydligare än förr viljan till närvaro av en intighetskänsla som bara gör rösten klarare…En stilsträng konstlöshet och förlitan på det enskilda ordets bärkraft håller Piñeyros tilltal vid liv. Med små rörelser når han förbi de sanningar som kan formuleras entydigt. Formen och rösten hämtar från varandra kraften att beröra.
    ULF ERIKSSON (GP)
  • Ja, Där inga änglar finns ter sig till sist som en vacker metafor för det samtida Stockholm. En imaginär, men också högst verklig stad, där vitt skilda öden och minnen blir synliga.
    MAGNUS WILLIAM-OLSSON (AB)
  • Jag upplever texterna i Där inga änglar finns som öppna cirklar. De kliver med lätthet över i varandra, som vore det en enda lång dikt. Man läser gärna vidare och aktiveras av dikterna som av musik.
    KÄRSTIN HÖGBOM JOHANSSON (Karavan)
  • Ett hav skiljer författaren från hans hemland. Ett hav som är mer än salt vatten, som är påminnelse och glömska, tystnad och talan, myt och mystik, som är delande och helande. Och vackert, som inget annat.
    RIKARD HOLM (Ö Correspondenten)
  • Juan Carlos Piñeyro lyrik går rakt in i hjärtat.
    ROBERTO DÜNKELBERG (Arbetaren)
  • Andernas minne är en vacker liten bok, en poetisk och kontrastrik berättelse om dåtid och nutid… Piñeyros engagemang smittar.
    ULLA SILJERHOLM (BTJ)