HEDERSGÄST
Född i La Paz-Bolivia i maj 1957 och har bott i Uppsala sedan 1981.
I sitt hemland studerade hon psykologi 1977-1980 vid Catholic University of La Paz. År 1981 tvingades hon lämna landet med resten av sin familj för Mexiko och kom senare till Sverige. Här påbörjade hon studier i spanska språket vid Romanska Institutionen vid Uppsala universitet.
Sedan 2002 är hon medlem i en litterär verkstad och i flera litterära forum, bl.a. Foroliteratosis.
María Miranda har gett ut Numen (2004), en bok som hon delar med Verónika Engler. Hennes verk finns representerade i antologin Poesía boliviana en Suecia som gavs ut 2005 av den bolivianske författaren Víctor Montoya.
Hon arbetar för närvarande med de sista detaljerna i en ny bok som ska ges ut och fortsätter att arbeta aktivt och ideellt i Bolivia Chasquis förening som har utgjort en viktig del av hennes liv i Sverige.
Intresset för den litterära världen har hon haft sedan barnsben, tack vare sin fars inflytande:
”Från en mycket ung ålder fördjupade jag mig i litteraturens värld och navigerade genom bokstävernas värld. Idag ger jag mina ord en filosofi, jag klär dem i sorg, jag leker med dem, jag klär av mig i deras fraser, jag förlorar mig i deras passioners storm och jag får dem att leva eller låter dem dö för att oväntat återuppväcka dem när tidvattnet för dem till min strand.
Idag gestaltar jag sorgen
imorgon byter jag möjligen skepnad
och mina ögon kommer att återspegla en ny historia.
Under mina illusionslösa höstar
våndas värmen av din flyktiga omfamning;
vag, åkallar jag din hud som finns i min skymning.
Jag går igenom dödens korridor
jag känner mig som musa i ensamhet och avsmak.
Eteriska illusion, flyktiga stjärna
min rofulla barkaroll gungar
och i vågors vyss
möts den av vilande kyssar.
En musikalisk rapsodi var ditt leende
mina smekningars tempel
åtråns pirat i ditt inkråm
Jag skänkte bort ungdom, bohemiskt äventyr
och glömde det avgörande i din avfärd.
I nostalgins sken läcker ut mitt ödes brytpunkt upp
av den vardagliga skymningen
fröet till en historia
blottar en övergång till hopp.
Det förflutna glider fram i minnets blå skuggor;
min tidlösa existens sänks ner
i en allegori av snöiga landskap
rimfrost och köld.
De eviga kronbladen tillintetgör tystnaden
struntar i min saknad
Jag omfamnar från avstånd din indigo himmel
dina smala gator som omsluter
tusen tidigare upplevelser.
Som en fotoberättelse
av surrealistiska tavlor
jag går genom en och en
av mitt livs sidor
och det tysta universum
tar sig an dagarnas spegelbild
som i all hast tömmer
sin höstliga illusion
på min väg
Detta sätt att dö
ger inget andrum för livet!
Dunkla höst
kärleksbloss
och gitarrens essens
Mina känslor dog
invid din kudde
Jag upplevde extatisk
våra dagar av hänförelse
när min ensamhet
fanns i tvekan.
Flyktig var beröringen
av dina kyssar.
Från smärtan
återspeglar mina ögon dig
Jag frammanar din närvaro
och min vara skakas
Solsken och nostalgi,
idag kärlekslöshet,
igår varm höst.
Natten bedyrar
gissar den mörka sidan
av din tvekas trans
Passionen byter ut sin allegori
från ensliga sfärer
som förliser i havet
begär av dunkel trånad.
Tiden överger gången
till en livfull morgon
jag i en sömnlös ensamhet
av mina sköra drömmar
jag slits sönder av brustna skratt
jag hör inte hemma i ditt sken
utmärkt av omöjlighet
jag är randen av en solförmörkelse
som tiden avlägsnar med höstvindar
gårdagens omständigheter
essensen av en glömska.
Tolkningar från spanska: Petter Birgersson.
Illustrationer: Ana María Beaulieu.