HEDERSGÄST

HÉCTOR ÁLVAREZ

Héctor J. Álvarez (Buenos Aires, 1950–Stockholm, 2022) var poet, novellförfattare, musiker och kompositör. Han kom till Sverige 1978, driven på flykt av den argentinska militärdiktaturens våld, och gjorde språket till en plats att slå rot i: hans texter är viskningar från Buenos Aires, utskrikna på mer än tiotusen kilometers avstånd.

Hans biografi, denna bokföring av titlar och årtal, berättar att han gav ut Cuentos prófugos (1993), El faquir. Antología del cuento latinoamericano en Suecia (1995), Tierra de nadie (2002) och Silbo solo (2005), och att han ingick i Grupo Estocolmo tillsammans med andra spanskspråkiga författare och poeter bosatta i Sverige.

Men om vi låter hans texter presentera honom är Héctor Álvarez en poet som vägrar låta rotlösheten få sista ordet: en röst som är både vardaglig och förfinad, som inte finner sig i att försvinna utan envist fortsätter att kalla på oss.

Dikterna som samlas här kommer ur Under nollan, ett outgivet manuskript som hans livskamrat Ana María Almada fann bland hans papper efter hans död. De är dock inte postuma texter i bemärkelsen att de härrör från en röst som har tystnat: de bevarar pulsen i ett samtal som fortfarande pågår.

Fernando Bermúdez

jo…
jag kom väl hit nedfrusen

men

kylan var äldre
än de puritanska
vintrar
som visar
den nyanlände

vägen

min kyla

var en annan

en ofödd kyla
som jag ännu bär

tatuerad

djupt på min
mest oförsonliga
fotsula

en kyla som

i drömmen

diar
tårar från en moder
som förskjuter sin son
om han drömmer om henne
(på ett annat språk)

Tolkning: Fernando Bermúdez

melankoli

[kolon]

ett propellerplan
som taxar

i marschfart

längs gamla piloters
rygg

på marken

de dagar
som mulnar

framåt kvällen

när pappersflygplan

vidrörda

av regnet

faller

Tolkning: Fernando Bermúdez

när vänsterhanden

den som inte skriver

lyckas samla i marginalen
de feluttalade
de felbetonade
de som kommit ur bruk
de förkortade
de stympade
de som förlorat sin mening
de utsuddade
de censurerade
de som tömts på innehåll
försvinner de andra

de eviga

från arket
tills högerhanden

den som faktiskt skriver

sätter tillbaka kommatecknet där det stod
från första början

Tolkning: Fernando Bermúdez

vi återvände

[ännu en dag av tystnad]

var och en från sitt håll
och innan vi lade oss för kvällen
såg jag på dig
för att minnas din röst
illa till mods
släckte jag ljuset
sent
för nu [plötsligt] var det du som tittade

i mörkret
överväldigade av skam
började några ord
falla
ur världen
som tomma lådor nedför en trappa
tills vi somnade

[en hel vinter]

vaggade av bullret

Tolkning: Fernando Bermúdez

pånyttfödda
flydde vi från BB
med ett spädbarn i famnen
och när vi öppnade taxidörren

fyllde barnet

tjugoett år

med goda avsikter
hjälpte vi honom att bära
våra mörkaste sidor
på sina magra axlar

och grabben

som har tagit med sig
färgen på mitt hår
djupt in i fjärran

ser på oss från hörnet

fortfarande

med halvslutna ögon
som om han hörde dig
nynna

[för första gången?]

den där polska vaggvisan
den
vars melodi jag aldrig

aldrig

kan minnas

Tolkning: Fernando Bermúdez

om den som varit död

länge

halva livet
råkade möta sin änka på bussen
skulle hon se på honom häpen och förvirrad
för han skulle se henne

som hon inte kan
som hon inte vill

som hon inte ser sig själv

om den som varit död

en natt

eller några
missnöjd höjde sitt glas

det sista

och skålade för vänskapen

när vinet tagit slut

skulle han känna sig lika ensam
med bara vänner omkring sig

om den som varit död några minuter

ingenting

ställde sig i dörren till sitt hus
och väntade på att ett lik gick förbi

en fiende

skulle han vänta förgäves
för vi hans vänner
är odödliga

om den som varit död några sekunder

en evighet

fick för sig att avslöja
allt han hann förstå

(just innan han dog)

skulle man behöva döma honom
att bevara

för evigt

hemligheterna
i graven