SOM EN LITEN, ÖM FLICKA

Han var kort, hade indiansk näsa, kolsvarta ögon, och gitarren, gitarren hade han alltid med sig.
En gång i veckan kom han till mitt föräldrahem för att lära mig
sin konst.
Jag kommer alltid att minnas första gången när jag satt mitt emot honom och han räckte mig sin stora, mörka, spanska gitarr. Jag tog i den med alla mina krafter. Mina små fingrar kämpade för att hitta de rätta ställena bland åtta väl stämda strängar. Då säger han till mig med sin ljusa röst:
— Inte så, inte så Carlitos… spara dina krafter till senare tillfällen i livet. Ta gitarren så som du skulle ta en liten, öm flicka: ljuvast kommer den att ljuda om du från första början visar henne ömhet.
Jag lärde mig aldrig att spela. Men farfar lärde mig en del om livet, kärleken, passionen, rytmer som dansade i midjan på hans gitarr. JCP/1991

Apropå ett avvikande utseende

Många människor jag träffar undrar var jag kommer ifrån…
Härom kvällen var jag på en restaurant och när jag skulle lämna in min kavaj ett vänligt leende frågade mig om jag var turk… eller kanske libanes? Han pekade samtidigt på boken jag höll i handen, och förklarade sig:
— Omslaget ser utländskt ut, men själva boken är svensk, förklarar jag för honom.
— Jaja men!… sade han och avslutade att le med en någon förvirrad gest.

Bär jag en palestinsk schal, blir jag automatiskt en palestinsk flykting som väcker ambivalenta känslor hos antisemiter.

Tågluffar jag genom Tyskland, är jag den ende i kupén som måste tömma den misstänkta ryggsäcken och tvingas lämna en liten ask med ett par ögonlinser.

Semestrar jag på Kreta bland ljusa och vackra nordiska turister, blir jag grek till och med i öbornas öga.

Reser jag till Latinamerika och visar mitt pass vid gränsen mellan Peru och Bolivia, är mina vapenbärande kontrollanter helt övertygade om att jag är svensk och prisar min goda spanska.

Är jag på besök i Santiago de Chile förväxlar de mig med en argentinare. Är jag i Buenos Aires tror folket att jag är från Chile. Och när jag till sist anländer till den stad jag råkade födas och fikar på ett kafé, frågar kyparen nyfiket:
—Vad kommer Ni ifrån…?

Är jag tillbaka i Stockholm och väntar på tunnelbanan, får jag höra:
—Djävla invandrare som kommer hit och snor våra jobb och våra brudar!

Är jag på min nya arbetsplats och några hör mitt förnamn, hälsar de mig vänligt på bruten spanska.

Men även om mitt modersmål är spanska, kommer jag varken från Spanien eller Latinamerika. Jag kommer från ett land som inte finns ritat på någon karta.

Tror ni kanske att jag är zigenare, kurd, indian eller en självförnekande jude? Jag nekar inte… Kanhända de lever i mig.

Jag kommer –liksom många av mina vänner— från ett land som saknar gränser, fast det var just gränserna som förlöste detta land: Exilien. JCP/1988